Livet efter Broder Daniel

Med ångestfyllda texter om utanförskap har Berggren sökt likasinnade och funnit dem överallt. Ändå är han i dag ensam.
Nu är han aktuell med en solospelning på Talvatisfestivalen i Norrbotten.
När jag ringer upp Berggren är han lika allvarsam och uppriktig som han alltid har varit. Glöden att göra musik är intakt. Just nu skriver han nya låtar som är en naturlig utveckling på artistskapet.
Utvecklats
– Jag har utvecklats rätt mycket sedan den sista BD-skivan. Den känns långt borta för min del. Men det skulle vara helt idiotiskt om jag plötsligt efter alla år i BD gjorde någonting helt annat. Så fungerar det inte. Man är en person med en viss smak, säger han.
Han tvingar inte fram orden. Han funderar. Är eftertänksam. Pauserna är många och långa.
– Det är helt okej att ligga lågt tills inspirationen kommer. Jag har nya låtar redan nu som jag inte kommer att spela på festivalen. För problemet är att de i sådana fall skulle hamna på nätet inom några dagar och då kan jag inte göra ändringar. Folk vänjer sig vid att en låt är på ett visst sätt.
Med åldern kommer det vissa insikter, konstaterar han.  Förr i tiden kände han att den senaste skivan alltid skulle bli den allra sista. Att allt verkligen var slut då. Den känslan finns fortfarande kvar, på sätt och vis. På gott och ont.
– Men jag har lärt mig inse att jag inte ska ta den känslan helt på allvar eftersom det alltid visar sig att den inte stämmer. På många sätt är den upplevelsen bra för mig eftersom det blir en sporre som får mig att krama ut det allra sista jag har, säger han.
Lättare att leva
Sådana känslor har alltid varit själva grunden till Broder Daniel och Henrik Berggren. Men nu har det gått några år sedan uppbrottet. Stegvis har det blivit något lättare att leva. Det är inte samma konstanta kamp mot samhället. Uppgivenheten är inte total.
– Ja, Gud, ja. Det är stor skillnad. På den tiden var det konstant krig mot omvärlden på ett sätt som det inte är nu. Jag känner i dag att det där kriget bara var av ondo. I och för sig gav det en viss energi åt BD som inte skulle funnits annars. Men i grunden vill ju alla människor egentligen bara bli omtyckta. Det vore dumt att förneka det, säger han.
Jag frågar honom om han känner sig omtyckt nu.
Han funderar tyst.
– Mer än för 15 år sedan. Det har kommit successivt, säger han.
  I det här läget är han dock inte intresserad av familjebildning. Inte nu, förklarar han.
– Jag har många kompisar med barn. Det känns ganska främmande för mig nu. Jag har inte den tryggheten själv så att jag
skulle kunna ta hand om en annan. Det är
den främsta orsaken.
Tryggheten som saknas kommer inte bara från det inre, menar han. Det är även en yttre sak.
– Man måste ha ett liv som fungerar på ett bra sätt, säger han.
Berggren beskriver sitt liv som en tillvaro i närmast total social isolation. Förutom då när han går ut och festar. Konsten kräver också sin ensamhet, menar han.
– För att kunna göra något kreativt krävs det att man ibland har riktigt tråkigt. Så funkar det åtminstone för mig, säger han.
Skriver på nätterna
Han vänder på dygnen och skriver ofta musik på nätterna. Ibland ringer han någon bekant för att spela det som han just komponerat.
– Den frågan är om den här uppoffringen är värd det. Jag vet faktiskt inte, fortsätter han.
Han fortsätter att gå den absolut motsatta vägen än gemene man, eller medel-Svensson. Berggren har dock kommit fram till att svaren inte finns där heller.
– Livet blir mycket av detsamma i alla fall. Man får andra måsten plus att man har en jobbigare otrygghetskänsla som vilar över en hela tiden. Så man blir aldrig sådär fri som en regelbundet arbetande person föreställer sig en sådan som jag. Det bästa man kan göra är att skaffa sig sådana måsten som är de bästa. Att helt fly från vardagen verkar inte gå. Människan är inte gjord för att ta dagen som den kommer. Det hör du nu från en som verkligen har försökt.