Under den förra kaotiska mandatperioden blev vi påminda om att Sveriges styrelseskick fortfarande är en kompromiss mellan den gamla herremakten med kungen i spetsen – och den demokratiska folkmaktens representanter, komna ur den allmänna och lika rösträtten.
Statsminister blir du inte för att du blivit framröstad av riksdagen, utan först när konungen givit sitt godkännande. Det sker vid den sk ”skifteskonseljen” där den av riksdagen utsedda regeringsbildaren får majestätets välsignelse.
Därför var inte heller Magdalena Andersson i formell mening statsminister i dryga 7 timmar innan hon fälldes av ett misstroendevotum. Hon hann inte kliva in genom konseljdörren. Men till slut så lyckades det.
Ett annat eko från det förflutna är att Centerpartiet först släppte fram en ny regering, men sedan inte stödde dess budget.
Detta har uppfattats som ett jäkla ofog därför att den som godkänner en regering också borde ge grönt ljus för dess grundläggande politiska riktlinjer.
Men C gick här tillbaka till en urgammal tradition från deras fornstora dagar.
I slutet av 1800-talet var en av de dominerande krafterna i riksdagen Lantmannapartiet. Men dessa var inte speciellt intresserade av att sitta vid kungens bord och bära upp regeringsmakten, utan nöjde sig oftast med att se till att politiken var acceptabel. Därvidlag kunde de gå mycket långt i konstruktiv vilja.
När deras egen partiledare, greve Posse, skulle bilda regering 1880 så tillfrågades bönderna av kungen om de tänkte backa upp den nya regeringen, som bestod mest av partipolitiskt obundna tjänstemän. Svaret kungen lär ha fått från lantmannapartiets chefer var:
”Lantmannapartiet följer greve Posse till konseljdörren, men inte längre”.
Med detta menade lantmannapartisterna att de gärna medverkade till att släppa fram regeringen, men på intet sätt garanterade vare sig politisk uppbackning eller dess fortbestånd. Lantmannapartiet nöjde sig med att böndernas pålagor lindras – och att staten inte höjde skatter och liknande.
Därför kan vi säga att det var i sina anförvanter i lantmannapartiets fotspår som centerpartiet gick.
Det verkar som om Centerpartiet, i syfte att pinka in ett Mittens Rike, bestämt sig följa den mer defensiva linjen från 1880-talet, men att de siktar på att så småningom kliva in i en regering. Som de själva kan tänka sig leda, eller i värsta fall låta ett annat parti regeringsbilda, givet att bondeskrået får något rejält i utbyte ...