Karl den tolfte hade dubbelt så många soldater

I filmen försöker två astronomer helt utan framgång förklara att katastrofen är på väg. De får utrymme i media och hos presidenten men sidospår drar hela tiden bort uppmärksamheten från det uppenbara. Och hur träffsäkert kan det bli? Samhället är mer än någonsin överfyllt med de lägst hängande nyhetsfrukterna och distraktionerna. Orosnyheter eller underhållning som löser av varandra men som i jämförelse har en marginell långsiktig betydelse för samhället.

Pandeminyheterna tar aldrig slut. Få drabbas allvarligt, nyhetsvärdet av sjukdomseffekterna finns inte längre men ändå lever detta vidare. Hur kunde vårdsituationen bli en av våra största nyheter, hur gick det till? Nya varianter på Covid-19 har getts krigsrubriker. Pandemin har förvandlats till en egen självgående underhållnings- och medieindustri. Alla flåsar med, alla smittar alla. Vaxxare och anti-vaxxare sliter varandra i håret med ledarsidors ovetenskapliga klyschor om smittorisker. Vackra ord om solidaritet används när man egentligen menar strypgrepp. Konspirationer om vaccin avsett som massmord cirkulerar. Det finns inga gränser snart. Man vill bara att nån ska gå in i stimmet och skjuta med en pistol i luften så att alla stannar upp och tystnar. Kan vi tro på slopade restriktioner och en normalisering av viruset så att molnen skingras, himlen syns och människor kan se upp igen?

Fast det klart, kriget kommer, dags att sänka blicken igen! Några landstigningsbåtar syntes i Östersjön, drönare syntes runt våra kärnkraftverk. Är ryssen här? Alla pekar ilsket på Ryssland som känner sig hotade av den geopolitiska snaran som dras åt med grannländer som söker sig andra kompisar. Minns 60-talets Kubakris då Kuba installerade sovjetiska kärnvapenrobotar som kunde nå USA. USA kände sig hotade av ett fientligt grannland och hela världen förstod precis det omöjliga med att Kuba kunde yrka på sin suveränitet. Presidenten John F Kennedy ställde ett krigsultimatum och Sovjet drog tillbaka sina robotar från Kuba. Putin kommer inte göra samma sak. Men det hjälper inte. Sverige skickar soldater till Gotland. Är det verkligen någon som tror att det gör någon skillnad? Hela svenska armen är inte större än att den ryms på en medelstor fotbollsarena. Karl XII hade mer än dubbelt så många soldater till förfogande. Vuxna politiker i rummet monterade ner försvaret på 90-talet eftersom man efter Berlinmurens fall trodde att man för första gången i mänsklighetens historia inte längre skulle behöva försvara sig.

Kometen är på väg, det smäller snart. Vi behöver samlas på torget och prata om det här.
Hörde någon mig nu?

Samling vid pumpen är inte direkt dagens melodi. Ovanför de lägst hängande nyhetsfrukterna finner man de nya ideologiska färgkrigen. Blåbrunt mot rödgrönt. I debatten är alla till höger om sossarna mer eller mindre bruna och alla till vänster om M en rödgrönliberal smörja. Ledarsidorna liknar allt mer ilskna klotterplank. Inte konstigt att en majoritet av svenskarna enligt en färsk DN/Ipso undersökning anser att nyhetsförmedlingen i allt för stor grad är påverkad av journalistens egna värderingar och politiska uppfattningar.

En seriös granskning skulle konstatera att det politiska tillståndet egentligen är jämngrått inför kometens närmande.

Det kanske är så att vi helt sonika bara ska ge upp förhoppningarna på en kollektiv klimatreaktion. Den kommer inte förrän det handlar om inkomstbortfall för staten, näringsliv och medborgare. Va, men vänta nu, var är mina pengar? Allvarligt, var är pengarna?

I filmen ser filantroper och politiker positivt på kometen om den bara kan beskjutas och delas upp i smådelar innan den slår ner. Man skulle kunna utvinna tungmetaller med mera. Exploateringen ger ju jobb och vår domedagsmaskin till samhälle kan fortsätta ånga på. Pengar rullar in det går bra nu.

Kommer kometen, klimatproblemen kunna ta plats under valåret kan man undra. Jag menar inte som en grönmålad version av dagens tillväxt och konsumtionssamhälle. Eller med nya rekommendationer till ett klimatsmart leverne för individen. Jag menar på allvar, som en krisfråga. Man har anledning att vara pessimistisk. Självdiagnostik och systemkritik verkar inte ingå i valdebatter eller analyser. Vetenskap och fakta dränks hellre av politiska och mediala uppgörelser. Av grindvakter och narrar i politiskt blandade färger.