Sick Of Myself
Cnema
Regi: Kristoffer Borgli
I rollerna: Kristine Kujath Thorp, Eirik Sæther, Andrea Bræin Hovig m fl.
Betyg: 3
Ovanlig film väcker känslor
Det går att säga mycket om ”Sick of Myself”, väldigt mycket. Men jag har förmodligen aldrig sett något liknande. Kristoffer Borgli blandar ihop en realistisk miljö med en satirisk och orealistisk miljö som gör något med dig som tittare. Något som gör att du ändå låter dig finnas kvar i galenskapen. Som film har den absolut brister men en väldigt bra grundidé och ett mod att stanna kvar i det ovanliga gör att man som tittare binds fast.
Signe är tillsammans med Thomas. De är ett par med ett tillströmmande flöde av narcissism. När Thomas lyckas nå lite framgång inom konstvärlden blir Signe väldigt svartsjuk. Båda har generellt svårt åt att glädja sig åt andras framgång och skonar inte varandra heller. Signe jobbar på café och drömmer om kändisskap. En dag kommer en kvinna in som blivit biten av en hund. Kvinnan blöder kraftigt och Signes vita arbetsskjorta blir nästintill dränkt när hon försöker ta hand om offret. Det här blir ett samtalsämne som hon mjölkar friskt. Måhända väcks ett latent Münchhausens-syndrom. Signe blir beroende av ruset och försöker hitta nya sätt att få uppmärksamhet. Eftersom kändisskap i form av konstnärskap inte är relevant försöker hon på sätt som kan bli bestående skadliga för henne. Signes gränslöshet matchas delvis av Thomas som inte heller verkar reagera så starkt som han borde. De bor tillsammans och hon påstår vid en tillställning att hon är nötallergiker. Hans reaktion är ungefär en axelryckning.
Det finns en brist på realism i ”Sick Of Myself” i hur långt Signe går för att nå effekt. Hon ljuger inte bara utan åsamkar sig mer och mer i jakten på att bli sedd. Nästan ingen ifrågasätter henne och en del vänner är kvar förvånansvärt länge, vilket är den mest orealistiska delen. Filmen kan både ses som satir över kultureliten, kändisarna eller vad vi alla mer eller mindre blivit av att ha sociala medier. Egocentrismen är i centrum. Att se den är att bli ett med diverse känslor under den relativt korta speltiden. Chock, ilska, medlidande, skratt. Det är en dörr mot komplett galenskap men samtidigt en inbjudan till eftertanke. Om delar av manus är orealistiska så är Kristine Kujath Thorp i huvudrollen fullständigt realistisk i sin gestaltning av den gravt sjuka Signe.