Han är något år äldre än vad jag är. Föddes i Malmö och växte upp med sin mamma som arbetade som servitris. Han har hållit igång som artist, sångare, gitarrist, låtskrivare och producent (nästan) alltsedan dess. 

Där i Örebro spelade Dan Hylander - antagligen tillsammans med Raj Montana Band och kanske var även den gudabenådade artisten Py Bäckman på scenen - den nya låten "Från en till en annan". Den låten bär jag med mig efter den kvällen. Och det är jag inte ensam om. Nyligen gjorde Dan Hylander ett soloframträdande på Kulturbolaget i Malmö. På Youtube syns och hörs den stora publiken sjunga allsång: "Men du tänk om man haft alla stålar man slängt på utspillda drömmar i kapslar och krök all den frihet som bara rann ut ur ett hål i en nålstungen arm. Jag är sliten som fan fast jag gör ingenting. Jag kan sitta i timmar och glo på en vägg.  Jag är fri från begär men det känns jävligt ont inuti. Jag har sökt några jobb men du vet hur det är, de har massor av folk och man är den man är." 

Sångtexten framförs som ett brev från "en till en annan" som sliter med att ta sig ut ur ett drogmissbruk. Visst kan den som vill se och höra sången som ett slags pekoral. Jag har inga problem med det. Jag dras till låtar som säger något om livet och som inte värjer sig mot att beskriva känslor som vi - på olika sätt har att brottas med under livsvandringen. Lasse Stefanz superhit "Låt de sista ljuva åren" har Dan Hylander liknande kvaliteter: "Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut. Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå. Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv." 

Dan Hylander slog ju igenom som artist ungefär samtidigt som den vänsterstinna proggvågen dominerade i den svenska musiken. På Hylanders hemsida kan man läsa en väldigt fin och underfundig beskrivning av hans karriär från 1954 och framåt. Året 1978 beskrivs bland annat så här: "I det politiserade klimatet framstår dock Dan som en udda fågel och får kritik för att vara alldeles för personlig i sina texter. ”För mycket relationer och trasproletariat och för lite klasskamp”, säger någon som får förbli anonym." Det är väl just den ljumma dragningen till den allt annat överordnade klasskampen som har gjort Dan Hylander till den stora och folkliga artisten som han blev och är.