Tillsammans med sitt forna band Birthplace lyckades han frambringa Mellanvästern i Östergötland och lät så ett deppigt men vackert USA agera kuliss för ett deppigt men vackert Norrköping. Varje gång jag lyssnar på deras debutskiva ser jag Östra Promenaden, Smedby och Bråvallaverket framför mig – precis på samma vis som amerikanska berättare och sångare framkallat New Orleans eller Appalacherna.
Jag har känt Karl Oskar sedan gymnasietiden; han är en kort, blond och tanig kille som nu är nästan helt täckt i tatueringar; han har något Rimbaudskt eller Dylanskt trotsigt i blicken och har precis som Bob Dylan förmågan att helt efter behag både kunna framstå som världens charmigaste person samtidigt som han kan slå om och verka osympatiskt iskall.
Under gymnasieåren såg jag upp till och avundades Kalle eftersom han med sin musik, till skillnad från oss andra, hade något på gång och framförallt då detta något var på riktigt. Han var inte bara den enda som spelade i band, han hade också en verklig konstnärlig talang. Karl Oskar upplevs nog av vissa som stundom knepig och han har nog för egen räkning även levt ett periodvis knepigt liv – den parallella splittringen av bandet Psykmissionen, i vilket han trummade, och hans eget band Dog Days ska ha orsakats av, och samtidigt resulterat i, ett relationsdrama som får tillblivelsen av Fleetwood Macs Rumours att blekna. Kalle har nämligen växlingsvis levt en sorts småstadens rockstjärneliv för att sedan dra sig undan och in i sig själv. “Du flytta till storstan medan jag stanna kvar”, sjunger han och det är tydligt att Karl Oskar tillhör Norrköping, Världens Bar och Albrektsvägen.
Men Norrköping tillhör också honom – ingen kan, medels en lustigt stämd gitarr och en fåordig vers, fånga den här stadens väsen bättre. Krunegård har sedan Markusevangeliet inte ens kommit i närheten. Förutom Dylan och Rimbaud, är Karl Oskar till utseende och uppsyn kanske främst lik ninjan Gaara ur Naruto, det är bara ögonskuggan som saknas. Men likheten tar inte slut där. Gaara föddes med en tveeggad välsignelse/förbannelse då hans väsen är sammanbundet med det av en demons, vilken dels ger honom ofantliga krafter och skyddar honom från harm, men som också fjärmar honom från hans medmänniskor, vilka ser på hans avvikande förmågor med skepsis och ibland ren skräck. Och kanske är det så – om ni ursäktar min romantiska läggning – att det är alla sanna konstnärers lott att uppfattas som knepiga eller åtminstone kufiga. Jag tror dock att Karl Oskar skulle kunna finna sig i denna lott, vilken hans begåvning har givit honom, om det inte vore för en sak: ingen tycks för tillfället se vad jag och några få andra ser. Eller som Karl Oskar själv skrev till mig “…jag är fan helt ignorerad av svenskmusikpress förutom några blänkare”.
Faktum är att han bad mig att skriva något om honom, efter att jag fått en annan text publicerad. Lite väl desperat kan det tyckas. Och det rör sig faktiskt om desperation, men inte det slags patetiska desperation som man alltför ofta ser i dagens upptrissade medielandskap. Utan en desperation som jag delar med Karl Oskar – är det ingen annan som ser hur bra den här musiken är, vilken hög kvalitet den håller? (Läs fortsättningen i Folkbladet Söndag på nyårsafton)