Nödrätten och nödvärnsrätten är två begrepp som finns i de flesta rättssystem och som går ut på att man i en nödsituation kan få göra något som annars skulle vara ett brott.
Normalt får man inte hugga upp grannens ytterdörr med yxa och tränga in. Om det brinner och man för förtvivlade barnskrik inifrån så är det ens moraliska plikt att bryta sig in.
Detta är den analogi som klimataktivisterna pekar på och menar ger dem rätt att blockera trafik eller limma fast sig vid en flygplansdörr.
Nu finns det en liten småsak att komma ihåg i sammanhanget. När polisen och räddningstjänsten kommer fram så kan man inte springa runt med sin yxa och hugga upp fler dörrar hos grannen. Man ska följa det polisen säger till en.
I fallet med klimataktivisten som höll ett 8 minuter långt anförande och använde nödrätten som motiv för att inte göra som polisen sa, så avvisade rätten denna argumentation. Det finns tidigare rättsfall där resonemanget har underkänts. Det finns en solid rättspraxis att man inte kan hänvisa till framtida diffusa hot för att motivera att man begår brott.
I mitt huvud snurrar fortfarande paradoxen.
Om hela poängen med att begå brott är att skapa uppmärksamhet, hur kommer det sig att aktivisterna trots allt inte vill hamna i tingsrätten? Det var ju det som var själva meningen med strategin? Vissa idéer låter bättre i teorin än när man behöver ta konsekvenserna.
Om vi hypotetiskt skulle anta att nödrätten ändras så att man får begå brott under demonstrationer genom att hänvisa till faror som inte är akuta just då eller där, vad skulle hända?
Anta att ett gäng nynazister bestämmer sig för att följa klimataktivisterna i spåren. Genom att begå brott med hänvisning till att invandring skapar kriminalitet och höga kostnader för samhället ordnar man aktioner med massgripanden för att sabotera rättssystemet. När man sedan hamnar i rätten hänvisar man till nödrätten och kräver att bli frikänd i analogi med klimataktivisterna.
Går det en rysning genom din kropp? Det borde det göra om du är en rättskaffens människa. Churchill lär ha sagt att demokrati är den minst onda av styrelseformer. Visst kan den representativa demokratin vara långsam och inte alltid motsvara folkviljan. Men är alternativet verkligen gatans parlament där den minoritet som skriker högst och beter sig sämst är de som får sin vilja igenom?