Hitler-Tyskland ställde krav på trupptransporter via Sverige till Finland där tyskarna och Finland inlett kriget (finska Fortsättningskriget 1941-44) mot Sovjet. Kravet var att en tysk infanteridivision med 15 000 soldater skulle ges tillstånd till transport från Norge genom Sverige till krigsfronten. Det blev ett svårt beslut för samlingsregeringen. Nu var det skarpt läge på allvar. I det här svåra läget visade Per Albin Hansson prov på sin politiska skicklighet.
På midsommardagen träffades de olika riksdagsgrupperna till avgörande möten. Berggren skriver i boken 1940-42 om S-krisen: ”Per Albin gjorde en av sina välavvägda sammanfattningar. Trion Wigforss, Möller och Sköld stod fast, vidhöll sina nej och fick stöd av Undén, Sandler och några till.” Hur skulle det gå?
När S-riksdagsgrupp höll beslutsmöte kom Per Albin igen efter många inlägg och talade om kungens abdikationshot och att han inte ville släppa regeringsmakten, men som skulle bli resultatet av ett nej. Han ansåg också att en regering utan socialdemokrater skulle bli för svag för att stå emot nya, större hot från Tyskland. Först efter fem timmars sammanträde blev det votering. Per Albin krävde ett klart beslut och att ”man tog alla konsekvenser” av ett nej. Beslutet i gruppen blev 159 för avslag och endast två för bifall. Så var läget och som ledde till Per Albins andra votering med en skickligt formulerad fråga och krav på ett ”användbart” resultat. Statsministern hade väntat ut en möjlig lösning på en omöjlig intern partikris. Henrik Berggren citerar resultatet av det följande beslutet av Socialdemokraterna. Det innebar 72 röster för och 59 emot formuleringen ”att om de borgerliga icke vill medverka härtill att säga nej (till tyskarna) ansåg sig gruppen nödsakad i enighetens intresse medverka till ett tillmötesgående svar om transitering av ifrågasatta trupper”.
Statsministern hade med sitt tålamod lyckats tygla trion Sköld, Wigforss och Möllers motstånd. Och det var varken första eller sista gången landsfadern Per Albin med sitt skickliga sätt väntade ut en problemlösning till framgångsrik. När sedan regeringen skulle fatta beslut hade de borgerliga partierna valet mellan att säga nej till transiteringen och skapa kris eller gå fram med ett ja, vilket då löste Per Albins och S-partiets inre problem, så att också de tunga s-ledamöterna kunde fortsätta i regeringen.
Det som kallas midsommarkrisen 1941 stötts och blötts och kritiken har på sina håll varit hård mot regeringens beslut att säga ja till Hitlertyskland och därmed bryta mot neutraliteten. Det har kallats undfallenhet och kritiserats jämsides med den politik som stoppade tidningskritik mot Hitler genom konfiskation av vissa kritiska tidningarnas (Trots allt m fl) upplagor fram till att kriget vände efter 1943 och censurapparaten gradvis monterades ner. Och de tyska medlöperiet i officersmässar, vissa akademikretsar – även överbefälhavaren Thörnell – och vissa delar av statsapparaten beskrivs väl av Berggren i sista volymen.
Särskilt tydligt blev omsvängningen när västmakterna USA och England började planera för invasionen och slutkriget, med Dagen D- landstigningen 6 juni 1944. Relationerna till det ockuperade Norge normaliserades och Sverige öppnade för flyktingar (bl a danska judar och Bernadottes de vita bussarna i Tyskland) och utbildning av norska poliser i Sverige. Förhållandet till Finland förblev länge mera komplicerat på grund av Fortsättningskriget med tyskt inslag samt president Rytis uppgörelse med Ribbentrop midsommaren 1944. Men oaktat detta så gjordes flera försök från svensk sida att diplomatiskt uppmuntra Finland att sluta en separat fred med Sovjet i mars 1944 för att bevara sin självständighet och acceptera att Karelen åter var förlorat. Och så blev det ju men först i 19 september och först efter nya hårda strider sommaren i Tali-Ihantala på norra karelska näset.
Från de allierade England och USA fanns också ända in i 1944 en kvardröjande kritik mot Sverige på grund av tidigare eftergifter till tyskarna och för exporten av järnmalm (dock informellt godtagen av Churchill) och SKF:s export av kullager till Tyskland fram att de ströps nästan helt. Men rätt snart kom dock Sverige att accepteras som en tydlig västmakt; men alliansfritt ändå.
Det mesta talar för att Henrik Berggrens tre böcker om Sverige som landet utanför under 1939-45 kommer att bli en klassiker.