Joel Halldorf är teolog och kyrkohistoriker och en flitig skribent. I Expressen hävdade Halldorf på ett välargumenterat sätt att ”Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?” (11 februari 2019)
Vid en hastig och lite slarvig ”första tanke” kan man möjligen tycka att konservatism per definition inte är så intimt förknippat med sådant som tankar och drömmar om framtiden. Bevarande av det som är i kombination med längtansfulla blickar mot det förflutna känns väl spontant som en mer naturlig hemmaplan för konservatismen? Men så endimensionellt är det nog inte om man tänker några varv till.
Ernst Wigforss, legendarisk socialdemokratisk finansminister och ideologisk skribent (1881 – 1977) klurade en hel del på frågan om ”konservativa människor överhuvudtaget kan vara bärare av utopier om framtiden?
I sin bok ”Politiska utopier” från 1958 resonerar sig Wigforss fram till svaret att jodå; konservatismen kan mycket väl vara inriktad mot framtiderna.
I en vacker och elegant mening konstaterade Wigforss att ”om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad.”
Det förflutnas ”anda” är något helt annat än det förflutnas ”former”. Den konservativt lagde behöver i Wigforss tolkning till exempel inte alls önska sig skolagan tillbaka för att få ordning och studiero i skolan i dessa tider när det slås rekord i lärare som fälls av Skolinspektionen för att ha ”kränkt” elever som saboterar undervisningen. Den konservative kan däremot agera för kunskapsskolans återkomst, för bättre lärare med auktoritet och för sträng statlig prövning av vem som ska få axla ansvaret att vara högsta chef på en skola.
”Den konservative” skulle kunna vara jag. Vilket inte betyder att jag längtar efter att förknippas med ismer och etiketter av olika slag.
En av fördelarna med att vara socialdemokrat – i vart fall av min årgång - är tvärtom att de flesta av oss med modersmjölken har fått med sig ett grundmurat ointresse för diverse ismer och för ovanan att klistra etiketter på sig själv och på andra. Säg socialdemokrat, det räcker: för att låna slogan från en berömd klädfabrikant i Borås.