Ny bok

Korsvägar

Ardalan Shekarabi i samarbete med Jesper Bengtsson

Bokförlaget Atlas 2022

När jag läst färdigt boken känner jag nämligen att jag tagit några steg framåt mot en större förståelse för något jag aldrig helt kan förstå. Shekarabi tar mig som ursvensk och utrikes oflyttad människa en bit på vägen mot att förstå främlingens villkor. 

Ardalan Shekarabi födes 1978 i Manchester i England. Han berättar: "Mamma, två av hennes systrar och min tio år äldre bror hade rest till England, där de vuxna skulle studera engelska och min bror gå ett läsår i skolan." Den tiden - då iranierna kunde resa fritt och ingick i en internationell gemenskap och hade ett "exotiskt skimmer" över sig - känns väldigt avlägsen nu, skriver Shekarabi. 

Efter tiden i Manchester flyttade familjen tillbaka till Iran och till den (förhållandevis) lilla staden Shahriyar. I förordet berättar Ardalan Shekarabi om när han följde medierapporteringen från upploppen och demonstrationerna i Iran 2019. Plötsligt såg han videoklipp från sin gamla hemstad: "Gatan på bilderna var min gata. Där hade jag levt under de första elva åren av mitt liv. De gröna träden var samma lönnar som jag sett genom bilens bakruta när vi nästan 30 år tidigare rest mot flygplatsen för att lämna Iran. Filmklippet kändes som en tidsresa. Jag hade kunnat vara en av dem som protesterade i Shahriyar 2019.

Boken "Korsvägar" har växt fram genom ett flerårigt samarbete med vännen och journalisten Jesper Bengtsson. Det långa tidsspannet gör att många händelser beskrivs som här och nu; eftersom de rent konkret har skrivits där och då. Det gör boken lite roligare och lite rörigare att läsa än om den enbart byggt på minnen. 

Arbetet med boken och de återigen uppflammande protesterna mot det islamska förtrycket mot människorna i Iran har hur som helst satt fart på Shekarabis minnen och tankar om vad som kunde ha hänt om livet tagit sig åt andra håll i de korsvägar som han hittills har passerat. Om inte regeringen Bildt (som det gick till på den tiden) hade beviljat uppehållstillstånd för den gömda lilla familjen Shekarabi som höll sig undan utvisning ur Sverige? Hur hade livet sett ut om de istället satsat på Kanada; ett populärt land för många iranier? Om familjen stannat i Iran, hur hade det varit då? På "sin gata"? 

Shekarabi minns ungdomsårens prövningar om identitet. Var han svensk? Var han iranier? "Svenskiranier" var i vart fall inte då inte ett särskilt etablerat begrepp. Antingen var man svensk eller så var man invandrare. Typ. Ardalan beskriver sina våndor på ett inbjudande och begripligt sätt. Jag försöker så gott det går att försöka leva mig in i hans liv och i de känslomässiga och intellektuella problem och konflikter som han som delvis främling har att hantera.

Senaste gången jag träffade Ardalan Shekarabi - utöver ett kort nyligt slumpartat möte på Riksgatan på Helgeandsholmen ett par veckor efter valet - var på Norrmalms Torg där han och andra svenskiranier i politiken hade arrangerat ett protestmöte i solidaritet med de kvinnor och flickor i Iran som trotsade mullornas förtryck. Vi skakade hand och bytte några ord. Det kändes som om han tagit ett viktigt personligt steg. Han var (är) svenskiranier. En iranier i Sverige. En svensk med Iran i kroppen. Ett viktigt steg i så fall. Inte bara för honom. Utan för Sverige. Vi behöver en starkare nationell gemenskap. Men utan identitetstvång.