Mitt under de tuffa beredskapsåren 1943 vill arbetarna i Fredriksdal bryta tristessen med att ha en fest en helg, ett sätt att glömma eländet i världen för en stund.
På ett möte på H Carlssons café i maj gjorde arbetarekommunens styrelse det som medlemmarna krävt. Beslutet att ordna en offentlig tillställning den 17-18 juli klubbades enhälligt.
– Vi har fått godkännande av markägaren Erik Rosell i Jönköping att få vara på hagmarken nära vägen mellan Fredriksdal och Klinten, berättade ordföranden KA Johansson. Vakter har vi utsett.
Det gick ut information på arbetsplatserna att det skulle bli dans, skjutbana, lyckohjul och servering av läskedrycker och pilsner klass 1. Förväntningarna var stora inför festhelgen i det lilla stationssamhället. Äntligen fick vanligt folk något roligt att se fram emot. Andra var desto mera upprörda. Det skvallrades om både det ena och det andra. Att det skulle säljas preventivmedel på festplatsen var bara ett av ryktena. Inflytelserika frikyrkliga krafter drog igång protester och fick snabbt ihop 121 namnunderskrifter som skickades till landsfiskalen i Nässjö. Uppmaningen var att sätta stopp för Fredriksdals arbetarekommuns tilltänkta sommarfest.
– Vi misstänker att icke önskvärda element ska söka sig hit. Vi har ju sett att dansbanor på landsbygden blivit platser där den uppväxande ungdomen utsatts för moraliska vådor. Det skulle få skadligt inflytande på ungdomens utveckling till goda och ansvarskännande medborgare, hette det. Och så kom slutklämmen: ”Det är därför vår önskan att vårt samhälle ska vara förskonat från det onda som med rätta börjat kallas dansbaneeländet.”
Jag känner igen många namn på protestlistorna eller snarare barnen till dom som skrev på. Fabrikörer, köpmän, bönder, lärare och alla i missionsförsamlingen med pastor Petrus i spetsen. Här hittar jag min söndagsskollärare Simon som jag såg upp till som barn. Han fick mig att tro att det gick att klättra på en stege upp till himlen. Mina föräldrar protesterade när jag kom hem från missionskyrkan. Jag svarade ”men det har Simon sagt”. Min morbror Valter, bonare på Näbu, Nässjö Butiksinredningar, var inte lika beundrande. Han drog igång politisk debatt med folkpartisten Simon så fort han stötte på honom i samhället. Inte minst när de stod sida vid sida och satte upp valaffischer.
Simon drev också Fredriksdals möbelfabrik där många av arbetarna organiserade sig i Träindustriarbetareförbundet och Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det är lätt att föreställa sig hur det lät under matrasterna när dansbanebråket kom på tal. Ljunggrens, Comstedts och Rokoko-Möbler var andra möbelfabriker i samhället på den tiden.
– Det var motsättningar mellan borgerligt sinnade och socialdemokrater i Fredriksdal, minns Owe Johnsson, son till trädgårdsmästaren Gustaf som liksom hustru Svea skrev på protestlistorna. - Jag var bara ett år när bråket med arbetarekommunen ägde rum. Hemma togs detta aldrig upp, varken förr eller senare. Så jag har inte ens vetat att det funnits e arbetarekommun i Fredriksdal förrän du nu berättar det. Men så mycket kan jag säga att mina föräldrar inte träffades på nån dansbana, sa Owe.
Mina lärare i skolan, överläraren Ernst Ramund och hans hustru Hanna samt Hilda Livén, stod också bakom protesterna. Lärarna höll tyst om dansbanestriden under alla sex år jag gick i Fredriksdals skola. Men jag högaktar ändå Ernst Ramund. Han såg till att jag fick hjälp av en talpedagog i Eksjö med min jobbiga stamning. Jag blev till slut TV-reporter och då duger det ju inte att stå och stamma i direktsändning. En annan person med hög samhällsstatus stod på protestlistorna, Gustav i Spånarp. Senare blev han kommunalnämndens ordförande i Forserum efter kommunsammanslagningen med Barkeryd. Han var bonde och centerpartistisk makthavare och politisk motståndare till pappa. Motsättningarna var dock inte större än att Gustav i Spånarp hade ett finger med i spelet när pappa fixade mitt första jobb. Jag blev kontorsbiträde på kommunalkontoret i Forserum, dit jag cyklade eller åkte moped (Crescent tramp och släpp) de 14 kilometrarna från hemmet. Som 17-åring kombinerade jag detta med att skriva i Smålands Folkblad för tio öre raden.