Stark är den återkommande känslan inombords när du ser ”Återträffen”. Det är en väldigt stark debutfilm. Styrka krävs av skådespelarna eftersom Odell själv sagt att många av dem spelar roller som liknar dem själva som tonåringar. Stark är också ordet som färgar processen både med ämnesval och hantering. En debut av den här karaktären är sällsynt.
Utgångspunkten för ”Återträffen” är att konstnären Anna Odell hade tänkt göra ett konstprojekt av sitt kommande 20-års återträff. Hon upptäckte då att återträffen redan ägt rum och hon var den enda som inte var bjuden. Därför bestämde hon sig för att göra en spelfilm om vad som hade hänt om hon faktiskt hade gått. Det är en ångestladdad fantasi där det spårar ur mer än det förmodligen hade gjort i verkligheten. Iscensättningen är obehaglig och har en omskakande nerv. Redan i de första scenerna känns något fel. Gamla klasskompisar slänger sig om varandra med falskklingande utrop medan det är avmattat och artigt när Anna dyker upp. Under middagen ställer sig Anna upp för att säga det som hon inte kunde säga när hon var ett mobbat barn. Hon ifrågasätter den goda stämning alla talar om. Festens dynamik förändras såklart i och med detta. Filmen påminner mycket om Thomas Vinterbergs ”Festen”. ”Återträffen” liknar också olika verk av Lars von Trier i känsla och intensitet.
Efter cirka en timme tar den delen slut och i filmens andra del söker Anna Odell upp sina gamla klasskamrater för att visa dem sin film. Även här blir samtalen fascinerande men på ett lugnare och mer intellektuellt sätt. De forna mobbarna hanterar situationen på olika sätt, en del skyller ifrån sig, andra ljuger, vissa är uppenbart provocerade. Medan de flesta filmer om mobbning känns riktade mot ungdomar är ”Återträffen” ett samtal med oss som lämnat skolan. Vad gjorde vi? Vad hade det för effekter? Vad kan vi göra nu? Både under filmens gång och efteråt tvingar Odell oss att reflektera djupt över frågorna.
Sedan sent 90-tal har svenska regissörer varit i skuggan av norska och danska. Medan danska regissörer har stått för framåtanda, experimentlusta och mod har många svenska filmer saknat det där lilla extra. Det närmaste vi har kommit är Lukas Moodysson. Därför är Anna Odells ankomst välkommet. Att hon vågar stå för nånting är befriande starkt.