Vi har alla läst - kanske också skrivit - utropen på sociala medier där någon, eller någons anhörig, som råkat ut för en olycka eller plötsligt sjukdomsfall öser superlativer över sjukvårdens medarbetare och insatser. Det kan i och för sig vara dramatiken i sig som får människor att förvirra sig. Eller så är det ett slags statement där vederbörande vill visa upp - utan att behöva säga det explicit - att han eller hon minsann är en medkännande medborgare som förstår att uppskatta den offentliga sektorns tjänster och att man är en person som aldrig skulle få för sig att likt en omtalad börsdirektör fråga apropå de höga skatterna: Vad fan får jag för pengarna? Det finns säkert många bottnar och djup i detta. Hur som helst.
Nyligen såg jag ett inlägg på twitter där en aktad kultursidesmedarbetare i en Stockholmstidning berättade om sin far som långt ute i skärgården drabbades av allvarlig sjukdom. Snabbt landade det en ambulanshelikopter på gården, pappan togs om hand av läkare i helikoptern, flögs till fastlandet och lastade om till ett smärre rullande akutsjukhus (bilambulans) där pappan under ilfärden in till sjukhuset förbereddes för operation och där andra kollegor tog vid då ambulansen lastade ur på akutintaget och såg till att pappan opererades snabbt och effektivt och att pappa nu mår förhållandevis bra; han lever där han "borde" ha varit död. Självklart är det lätt att förstå de anhörigas glädje över att personen i fråga klarade livhanken. Men det är superlativernas inbyggda förvåning som utgör den iögonfallande märkligheten i sammanhanget.
Som vi vet så är det ju undantaget som gör nyheten. Hund biter man är (om än smärtsam) ett slags vardagshändelse i jämförelse med nyheter om att en man biter en hund. Överfört till exemplet om sjukvården så handlar ju nyheterna också där om undantagen; saker och ting gick fel, när ambulansen inte kom, när det inte fanns personal och/eller fel behandling sattes in och där patienten dog fast han borde ha levt. Men när det gäller egna upplevelser av sjukvård så slår det slint. Vi tycks närmast samfällt bli så oerhört förvånade över att sjukvårdens professionella medarbetare gör sitt jobb. De gör det inte därför att det är du eller din pappa som blivit sjuk utan de gör det därför att de likt de alla flesta andra gör sitt jobb så bra som möjligt. Vad är det för konstigt med det? Varför förvånas vi så av att folk gör sina jobb som de ska?