Titeln ”Min iranska familj” låter lite småtrevlig, ungefär som ”Mitt stora, feta grekiska bröllop”. Originaltiteln ”Yek khanevadeye mohtaram” betyder ’en respektabel familj’, vilket är en intressant titel med tanke på historien.
Arash är en medelålders man som har levt i exil i 22 år. Han återvänder för att föreläsa på Shiraz universitet. När han är nära hemgång till Europa så uppstår problem med hans pass. Den oförståeliga byråkratiska maskinen verkar vilja hålla honom kvar. Samtidigt finns det en brorson som är väldigt mån om att Arash ska besöka sin döende far en sista gång. Sakta men säkert börjar historien nysta upp sig. Storebror dog i Iran-Irak-kriget som barn, fadern flyttade in sin andra fru med barn, halvbrodern gifte sig med Arash ungdomskärlek. Familjen framstår allt mindre som respektabel trots svägerskans medeltida kyskhets- och renlighetsfokus.
Det börjar också framgå att det är mycket korruption och maffiaspel i familjen. Tyvärr så är den delen ganska rörig och egentligen får tittaren inte mycket till svar om exakt vad som händer med alla pengar och till vilket syfte. Karaktären Arash som är intressant får tittaren heller inte tillräcklig grepp om.
Det här är regissör Massoud Bakhshis dramadebut. ”Min iranska familj” har jämförts med Asghar Farhadis ”Nader och Simin - En separation”, båda är familjedramer med mycket symbolik. Däremot saknar den här filmen samma skickliga manus, samma sofistikerade berättelse och samma typ av intensitet som ”Nader och Simin”. Farhadi lyckades jobba sig runt regimkritiken på ett mycket smartare sätt. Medan hans film gick på biografer i Iran är det svårt att se att ”Min iranska familj” skulle kunna göra det. Att linda in sin kritik är tyvärr en verklighet som iranska filmmakare får leva med, men åratal av övning har faktiskt fött fram skarpare berättande.
Stundtals känns ”Min iranska familj” alldeles för underutvecklad med tanke på historien som regissören försöker att berätta. Delvis beror det på att balansen mellan distans och närhet till karaktärer och berättelse inte är jämnt fördelat. Antingen hade filmen behövt vara längre eller så hade den behövt renodlas/fokuseras mer. Både thrillerhistoria och familjedrama, placerad mellan revolution och krig, är helt enkelt för mycket.