Detta handlar inte enbart om respekten för den äldre generationen – och med insikt om att pensionärerna är en stark väljargrupp – utan om att pensionssystemets grundprincip också är folkhemmets logiska grundbult.
Pensioner är nämligen inte tänkt att vara en allmosa från en välmenande stat, utan en försäkring. Det som betalas ut från staten är inte bidrag utan ersättning.
Ur det perspektivet bör det tas på allvar när exempelvis PRO slår fast att en stor grupp pensionärer hamnat i relativ fattigdom. Många får inte ens ut hälften av den lön de har haft.
Slutsatsen är förstås att mer måste avsättas till framtidens pensioner. Men vad ska vi göra just nu, med alla som har det alltför knapert?
Lösningen har blivit att staten går in med extra bidrag, lagom till valet. Frågan blir därför om pensionen även i fortsättningen ska vara en uppskjuten lön, eller ska det vara ett statligt bidrag baserat på väntat väljarutfall?
Det som händer om staten går in med jämna mellanrum och ger en extra tilldelning till några, är att de kan komma upp till samma nivå som dem som avstått mer av sin lön. Det sk. ”respektavståndet” minskar och därmed ändras logiken bakom pensionssystemet.
Ett alternativ är förstås att vi återgår till den enklaste och mest ursprungliga ”fattigvårdsmodellen”, där det allmänna hjälper de mest utsatta.
Pensionen kan då vara en grundpension, till vilken folk själva får skaffa sig tillägg, antingen genom eget sparande eller genom företagets/fackets försorg.
Ingen ska behöva svälta, men guldkanten blir var och ens eget ansvar.
Den andra modellen är att det fungerar som ett försäkringssystem. Alla tvingas att betala en försäkringspremie till sådant som sjukersättning, föräldraledighet och pensioner.
Det är också den modellen som vi valt i Sverige. Och denna ordning förklarar varför den har ett oerhört starkt folkligt stöd. Alla får sin rättmätiga släng av sleven.
Den tredje modellen, och som nu verkar ha viss dragningskraft på politikerna, är att staten håvar in så mycket den kan - och sedan delar ut efter vad som anses vara folks behov. En slags demokratiskt beslutad medborgarlön.
Det som då riskerar att ske, är att de som avstått från lön för att få en bra pension känner sig lurade. Deras systemlojalitet kan då avta. Varför betala in pengar när de som inte gör det får lika mycket?
Då handlar det faktiskt om det svenska folkhemmets grundbult.