Recension
SPIONEN BERGLING
En roman av Jonas Bonnier, Albert Bonniers förlag, 2022.
Stig Berglings yrkeskarriär som polis och hans verksamhet som spion mot Sverige för Sovjetunionens räkning är i huvudsak korrekt beskriven (om än garnerad med åtskilliga påhittade detaljer.)Författaren redogör för Berglings karriär från patrullerande polis till tjänstgöring hos Säkerhetspolisen (Säpo) och Försvarsstabens säkerhetsavdelning, avbrott för olika FN-tjänstgöringar på Cypern och i Främre Orienten (Israel, Libanon och Egypten) samt gripandet, domen, straffverkställigheten och flykten fram till ankomsten till Sovjetunionen efter passerandet av den finländska gränsen.
Den läsare som skaffar sig boken för att få veta lite mer om ”Bergling-målet” löper dock risk att bli rejält konfunderad eller rentav besviken.
I boken finns nämligen ytterligare två huvudpersoner, bägge påhittade: en manlig god vän till Bergling sedan många år samt en kvinnlig major i den sovjetiska underrättelsetjänsten (KGB). Några motsvarigheter till dem finns inte belagda i rättegångsmaterialet och deras anknytning till Berglings spionverksamhet är även i boken ytterst svag. Boken är disponerad så att tre parallella händelseförlopp skildras invävda i varandra på ett sätt som är förvirrande för läsaren och gör det svårt att följa den röda tråden. Det verkar som författaren funnit det autentiska materialet alltför magert eller ointressant för att ägna en hel bok åt den verklige Stig Berglings liv och spionverksamhet och därför fått lov att fylla ut hans förehavanden med fristående episoder som med inslag av exotisk miljö och våldsinslag någon gång kan påminna om en James Bond-bok - - - utan James Bond.
Författaren har dock ”varnat” läsaren med följande brasklapp på baksidan av bokens titelblad: ”Den här boken baseras på verkliga händelser. Trots en lång rad likheter med verkligheten vad gäller namn, personer och platser, bör texten läsas som en litterär fiktion, en roman.”
Boken är alltså varken fågel eller fisk, inte helt biografi men inte heller helt fiktionsroman. Spelar det någon roll bara boken är underhållande, kan läsaren fråga sig?
Jo, det kan ha betydelse för det juridiska ansvaret för bokens innehåll, ett ansvar som vilar på författaren. Om någon i boken identifierbar person utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller i övrigt skildras på ett sätt som är ägnat att utsätta honom för andras missaktning, kan författaren enligt 7 kapitlet 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen dömas för förtal.
Bergling avled 2015 men det hindrar inte att författaren skulle kunna dömas enligt 7 kapitlet 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen för förtal av avliden, ┣om skildringen kan anses sårande för de efterlevande eller annars kränka den frid som bör tillkomma den avlidne;
Justitieminister Lennart Geijer – ledande och välkänd politiker under andra halvan av förra seklet – förekommer, med såväl titel som för- och efternamn, i ett avsnitt om ”efterfester” med damer. Geijer avled 1999 och i fråga om åtal för förtal av avliden gäller här motsvarande som anförts beträffande Bergling.
Geijers informationssekreterare – den för sina bravader som privatspanare under Palme-utredningen nästan lika kände Ebbe Carlsson – skildras däremot med fingerat namn och vilseledande uppgifter om utseende, kroppsform och accessoarer men många läsare lär ändå förstå vem det handlar om. Beskrivningen av Carlssons – liksom Geijers – beteende stämmer väl överens med minnesbilder från min egen tjänstgöring i justitiedepartementet vid samma tid som beskrivs i boken. Men bokens uppgift om Carlssons vidare karriär är inte korrekt.
Det är svårt att se vilken princip författaren följer när vissa personer namnges medan andra förses med fingerade namn. Berglings advokat under rättegången i tingsrätten, Ragnar Gottfarb, förekommer i boken under autentiskt namn medan den advokat, som bistod Bergling vid överklagandet av domen, ges ett fingerat namn trots att han var en för allmänheten bekant ”kändisadvokat”, avliden 1998, och att ingen negativ uppgift om honom finns i boken.
Är det försvarligt att belasta minnet av Stig Bergling med påhittade uppgifter? Räcker det inte med vem han verkligen var och vad han verkligen gjorde; en av de för Sverige farligaste spionerna som avslöjades under det förra seklet?