Jag blickar ut över den tidigare badplatsen, där jag lärde mig simma. Hit cyklade pappa ofta efter jobbet på Rokoko-Möbler och tvålade in sig innan han dök ned i böljan den blå. På andra sidan vägen ser jag betande kor på ängen nära gården Sjöafall. Precis som det såg ut förr i tiden. Då var jag som ung ihop med Gustav och Ulla Norrbys sommarbarn Jerry och Frank från Stockholms södra förorter. När vi inte hässjade hö, föste hem korna till ladugården eller floade ved i fina högar var det radio sena kvällar.
Rattade in Top Twenty på Radio Luxemburg och lyssnade på Radio Nord med häftiga reklamjinglar som ”Broddmans, Broddmans, Broddmans”. Vi gillade Surfin Safari med Beach Boys och Speedy Gonzales med Pat Boone. Men lyssnade förstås också på Beatles när dom kom med sitt första album, Please Please Me. Nog med nostalgi. Jag lämnar de nyfikna kossorna och åker vidare mot Sjölund på vägen som slickar sjökanten. Här minns jag att det var en jättelång trappa upp till familjen Bodh när jag kom med tidningarna. Här var det Aftonbladet som gällde. Trappan är kvar, ser jag.
Rolf Bodh, som bor i Kuala Lumpur när han inte är i sitt föräldrahem, tar emot. Hans pappa Martin var under flera år på 40-talet ordförande i Fredriksdals arbetarekommun och satt i festkommittén för den omstridda sommarfesten. Tillsammans med fabrikören OP Englund och Malte Grönkvist.
– Det är en lång lista det här, säger Rolf när jag ber honom se vilka det var som protesterade mot pappans och hans kompisars festplaner.
– Otroligt vad många motståndare det var. Jag känner till nästan vartenda namn. Jag var ju bara fyra år när det hände. Det pratades säkert mycket om detta när jag växte upp. Men jag minns inte. Tyvärr. Jobbarna mot etablissemanget gällde på den tiden. Nu är det annorlunda och jag misstänker att min far kanske inte varit lika entusiastisk för samma parti idag, säger Rolf.
Det var dans bort i vägen, nynnar jag när jag ger mig ut på den steniga sträckan mellan Sjöafalls gård och Klinten. Här låg alltså festplatsen nånstans, inte långt från Göths kolada. I dom omgivningarna åkte vi skidor i min barndom. Idag är det bara skog på den sidan vägen där festen skulle ägt rum. -
– Jag var där. Det var fester på ängen när jag var ung, berättar 88-årige Ingvar Lundberg som fortfarande driver Sjölunds hönsgård ihop med sin bror Kjell, 85, nära Fredriksdalssjön.
Deras pappa Henning, som var stor och stark, skulle enligt inlagan till landsfiskalen vara vakt vid arbetarekommunens danstillställning. Men bara någon vecka innan ställdes festen in.
– Det har jag dock inget minne av, säger Ingvar Lundberg.
– Inte vi heller, säger Björnlundsbröderna Pelle, 83, och Bengt 79, som växte upp ett stenkast från festplatsen. I samma hus som min morfar köpte och sålde. Mina morbröder Erik och Valter, som deltog i dansbanestriden, bodde här ett tag innan huset blev Björnlunds. - Vi hörde heller aldrig talas om dansbråket, säger Kenneth Petersson, 83, när jag träffar honom och brodern Dennis, 77.
Vi sitter och pratar minnen i stugan som deras far Oscar byggde på 40-talet efter en ritning i Året Runt. Landsfiskalen i Nässjö avslog Fredriksdals arbetarekommuns begäran om danstillstånd utan motivering. Hänvisade bara till att både kommunalnämnden i Barkeryd och 121 privatpersoner tyckt likadant, det vill säga krävt att stoppa tillställningen. Och så blev det.
Vid ett möte på Augusta Johanssons café en fredagskväll gick troligen diskussionens vågor höga efter landsfiskalens beslut. Kanske upprördes de över att polismakten visat på vems sida man stod i 40-talets ojämlika Sverige. Den offentliga reaktionen stannade vid en notis i Smålands Folkblad. Ordföranden K A Johansson fick i uppdrag att fatta pennan och uttrycka Fredriksdals arbetarekommuns upprördhet över att arbetarna fått ge vika för moralpaniken i samhället.
Beslutet överklagades inte. Istället verkar det som splittringen i det lilla samhället lades till handlingarna. Kollektiv tystnad blev sättet att bygga upp ett bättre samhällsklimat efter dansbanestriden. Kanske nåddes rentav en kompromiss. Ett år senare ordnade nämligen arbetarekommunen såväl midsommarfirande som en familjefest en söndagseftermiddag i augusti. Med massa tävlingar och framträdanden. Martin Bodh sjöng och min morbror Erik drog historier. Och nu lär frikyrkofolket också ha funnits med bland festdeltagarna.