Veteranerna Agneta Ankarby och Rauli Haikonen med museidirektör Niklas Cserhalmi i mitten.
I insamlingsprojektet ”Minnen kring Strykjärnet” vill Arbetets museum få in berättelser och bilder från huset. De ska publiceras på en tidslinje på museets hemsida.
– Det handlar i grunden om att vi inte har så många berättelser från Strykjärnet som man kanske skulle kunna tro. Det vill vi råda bot på, säger Mårten Mellberg, programansvarig på museet.
– Som alla känner till har vi Alva Karlssons fantastiska berättelse i huset, Alva som var född 1906 på Vikbolandet och som flyttade in som 16-åring och började jobba i textilen här i Strykjärnet, fram till 1962, när man lade ned produktionen. Vi har länge velat hitta fler berättelser om människor som har jobbat i huset, säger museidirektör Niklas Cserhalmi.
För något år sedan fick man in en berättelse från ett barnbarn till en man, född 1891, om tiden i Strykjärnet, som textilarbetare. Det inspirerade till insamlingsprojektet. Det finns tre epoker i Strykjärnets historia: textilen från 1917 till 1962, en fabriksperiod med tillverkning av papperspåsar hos Esselte Pac följt av en diverseperiod, med scener och utställningar på 80-talet, fram till 1991 då Arbetets museum öppnade och museiepoken tog vid.
Laxholmens spinneri sett från Bergsbron cirka 1920.
– Nu vill vi ha hjälp av människor i Norrköping med att fylla de här luckorna. Har man jobbat här, träffat någon, hade man sin första dejt på Strykjärnet?
Särskilt intressant är 50-talet, när det fortfarande var textilindustri, och Esselteperioden, då man jobbade på "Påsen" som det kallades, men också 80-talets musikscen.
– Och när började det kallas Strykjärnet? Är det något som verkligen är uråldrigt, eller har man sagt andra saker? Vi bjuder in allmänheten för att hjälpa oss att bygga den här tidslinjen.
– Alla amatörhistoriker där ute som vill vara med och lägga det här pusslet är vi jättetacksamma för, tillägger Mårten Mellberg.
Det börjar bli bråttom att få in berättelserna från de som var 25 år när textilen stängde 1962, de som är födda 1937 eller 1938.
"Det ser helt annorlunda ut", säger Rauli Haikonen om sin gamla arbetsplats, plan 3 i Arbetets museum. Maskinerna är borta, nu är det EWK-museum.
Vid pressträffen sammanfördes två veteraner från olika perioder i Strykjärnet: Agneta Ankarby, 79, en av museets första receptionister, som arbetade här från starten 1991 till 2009, och Rauli Haikonen, 73, som arbetade som maskinställare, bytte pappersrullar, färg och ställde om till olika påsformat på Esselte Pac 1973 - 1982.
– När jag började här var jag 25 år gammal, berättar Rauli Haikonen som kom till Sverige från Finland 1969.
Då var Norrköping en ruggig, förfallen industristad, och området vid fabriken nedgånget, men det fanns jobb och mycket människor här i kvarteren. Kravet för att få anställning på Esselte Pac var att man kunde prata svenska hjälpligt och hade bra färgsinne.
– Jag tyckte om att jobba här, det var en av de bästa fabrikerna jag varit på, säger Rauli Haikonen och berättar att han jobbade tvåskift, mest på plan 3. Här tryckte man Konsumpåsar och potatispåsar till Slaka.
Utsikten från fönstren på plan 3 är densamma, konstaterar Rauli Haikonen som arbetade här på Esselte Pac.
När han ser lokalerna i dag, där det nu är EWK-museum, är det bara utsikten från fönstren som är sig lik. Maskinerna är borta. Han tycker att det blivit fint, och att det är bra att man bevarat och rustat upp huset.
Agneta Ankarby var en av de första receptionisterna på Arbetets museum som öppnade 1991. I bakgrunden Mårten Mellberg, programansvarig.
Agneta Ankarby berättar om hur hon förutom arbetet i receptionen jobbade med konferenser, guidningar och inköp av designsaker med arbetskoppling till butiken. Hon vittnar om stor nyfikenhet hos folk att komma in och se huset.