Vi som är bekanta med sagan ”Folk och rövare i Kamomilla Stad” av Torbjörn Egner, vet att där sjunger konstapel Bastian följande i sin sång:
”Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill”
Tännsjö tycker att detta tydliggör att friheten inte får vara oinskränkt. Allt vi gör påverkar andra. Att ”bjuda till” innebär därför att erkänna att det inte finns några privata handlingar. Och att vi har förpliktelser mot andra människor.
Vi bör inte, menar Tännsjö, vara allmänt positiva till frihet utan måste precisera vad friheten får för konsekvenser. Att bara utropa ”Frihet!” är dålig demagogi.
Alla som upplevt Sovjetväldet, varit del av 1968 års uppror mot det auktoritära samhället som slog oss fria från överhetstro, alla som sett hur den nyliberala epoken givit oss valfrihet och ett öppnare samhälle där människor tillåts leva efter sina preferenser, vill nog protestera mot Tännsjö.
För det Kamomilla lag går ut på, det som är kärnan, är faktiskt att vi får göra som vi vill, så länge inte andra plågas, men vi ska samtidigt göra vårt bästa för att bistå andra människor.
Var och en får vara sig själv nog, så länge vi samtidigt beter oss som samhällsmedborgare.
Det finns inget brott om det inte finns några offer, typ. Men Tännsjö är något på spåret. Nämligen att människor är beredda att offra friheter som det ger förbättringar i samhället. Många kan tänka sig förbjuda friheten att tigga därför att det är alltför påträngande. Eller att antisemitismen förbjuds eftersom slikt folk är uppenbart galna.
I det stora innebär det att folk också är beredda att acceptera en viss ofrihet om detta kan öka tryggheten och säkra välfärden. Vi tvingas ständigt i våra liv att göra avvägningar av den typen att något får offras för helheten.
Men kanske borde Torbjörn Tännsjö framförallt påminna sina partivänner i V om en annan strof ur Kamomilla Stad:
”Nu drar vi ut på rövarstråt ja, vi ska ut och röva,
men bara sånt vi kommer åt och sånt vi kan behöva.”
Betoningen för vänsterpartiet borde ligga på det senare, att ta ”sånt vi kan behöva”.
I det här fallet gäller det för Vänsterpartiet att få en smula respekt från Socialdemokraterna. Men det går inte heller att få allt. Politik handlar om att kunna göra kompromisser, ta ett steg tillbaka för att senare kunna ta två steg framåt.