Slukhål
Tove Alsterdal
Lind & CO 2021/22
Skotten i Ådalen var en omvälvande händelse - först och främst för de enskilda och familjer som drabbades direkt av våldsamma och plötslig dödsfall. Men, som särskilt författaren och journalisten Anders Isaksson visat i sin mäktiga fyrabandssvit om den legendariske socialdemokratiske partiledaren och statsministern Per-Albin Hansson, så var skotten i Ådalen även en omtumlande händelse inom det parti som just då var i färd med att formera ett långt och fredligt samhällsbygge genom ett mycket långvarigt regeringsinnehav.
Militärens skott mot de demonstrerande kommunisterna i Ådalen fick skillnaderna mellan de reformerta och de mer revolutionärt lutande att återigen blossa upp i heta strider. Per-Albins folkhemslinje vann över vildhjärnorna. Det var ett , som man säger, formativt ögonblick för det moderna Sverige.
Författaren Tove Alsterdal har döpt sin huvudpersonspolis till Eira Sjödin. I intervjuer har Alsterdal sagt att hon genom att låna namnet från en av offren 1931 så "kunde hon också frigöra sig själv – och Ådalen – ur historiens grepp."
Efter att ha läst de båda inledande deckarna "Rotvälta" (2020) och Slukhål (2021/22) som utspelas i Ådalen; där författaren sedan tjugo år tillbaka har ett hus som hon ofta bor i, så tror jag att jag förstår vad hon menar med att "frigöra" sig ur historiens grepp.
Historien kan ibland bli som ett fängelse för tankarna. Det blir som ett outtalat krav att alltid hänvisa till historien när nuet framskrider och samhället utvecklas. Om det där kravet finns eller inte finns spelar ingen roll. Den som till exempel skriver samhällsreflekterande böcker där händelserna pågår i Ådalen förväntas nu och då att återkomma till "skotten i Ådalen". Vilket lätt blir till en broms i skapandet och skapar stopp i berättelseflödet som är det som håller oss läsare fast i läsandets sträckbänk.
Genom att ge sin polis namnet Eira kommer Tove Alsterdal loss från alla de där kraven på sig själv. Vi som läsare behöver inte ha en aning om skotten, om Ådalens alla stolta träindustrier eller om politiken i stort. Tove Alsterdals skrivande hantverk ger oss historienärvaro utan minsta broms i flödet. Vi anar Ådalens storhet. Och det viktigaste sist: Det är förbålt bra deckare. Jag fick en lätt depression när Slukhålet tog slut.