Jag sitter på Folkrörelsearkivet i Jönköping och lusläser Fredriksdals arbetarekommuns styrelseprotokoll från 1942 till 1954. Fredriksdalsborna slogs för en egen brandstation och sa nej till att tillhöra Forserums kommun. Hellre ville de gå ihop med min födelsesocken Almesåkra och Malmbäck. Så upptäcker jag protokollen om dansbanebråket. Skrivna av min morbror Erik. Det ökar förstås nyfikenheten.
Inte minst vill jag ju försöka förstå hur de som ville stoppa dansen tänkte. Ett argument var att det fanns dansbanor åtta kilometer bort i Nässjö och inte behövdes i lilla Fredriksdal. Jag tar hjälp av Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet, som forskat kring moralpaniken på 40-taet. Han är från Nässjö och jag hade hans mor Britta som klassföreståndare när jag gick i nian på Centralskolan. Det var hon som kom in på en lektion i november 1963 och berättade att Amerikas president John F Kennedy blivit skjuten när han åkte i en öppen limousin i Dallas. Ur Jonas Frykmans underhållande bok ”Dansbaneeländet” hittar jag åtskilliga förklaringar till dansbaneprotesterna. Här berättas om Olov Hartman, som var komminister i Nässjö. Han gav vid ett bejublat tal på ett kyrkomöte den äldre generationen skulden för ”ungdomens förvildning”. Han utropade ”kyrkan är en dödsfiende till dansbanan”. Det var dessa krafter fabriksarbetarna utmanade. När ideella föreningar som Fredriksdals arbetarekommun såg dansen som en möjlighet att skaffa inkomster till verksamheten, kallades dom för nöjeslivets profitörer.
Ungdomen drogs enligt präster, lärare, läkare och andra högljudda kritiker till nöjena som ”flugor till ett sirapsfat”. Dags att återvända till nutiden och ställa kosan mot platsen för dramat 1943. Den måste ju bara ses med dagens ögon. Men var inte lätt att hitta. När jag närmar mig Fredriksdalssjön blir jag hänförd. Jag njuter av de vackra färgerna och det glittrande vattnet som speglar sig i solgasset. Samhället hette från början Sjöafall. Kung Oskar II hade kopplingar till Fredriksdals säteri och beslutade döpa om samhället till Fredriksdal. Det var 1882 när järnvägen mellan Nässjö och Halmstad togs i bruk.
Jag växte upp i banvaktsstugan i Fredriksdal. Bara tre månader gammal flyttade vi dit. Pappa och mamma köpte stugan för 500 kronor mot att morfar och mormor fick bo kvar så länge dom levde. Morfar Per, som jag fick mitt namn efter, körde mig ofta på dressin på järnvägen mellan banvaktsstugorna i Röd och Fredriksdal som han ansvarade för. Morfar köpte inför sin pensionering ett hus med fantastiskt strandläge vid Fredriksdalssjön. Men flyttade aldrig dit. Han valde att fortsätta bo i banvaktsstugan där fönsterrutorna vibrerade när tågen susade förbi.
Banvaktsstugan var ett riktigt barnrikehus. Tänk om dom väggarna kunde tala, tänker jag. Här bodde mammas syskon Gunborg, Hans, Erik, Nils, Valter, Bengt och Olle. Mamma bodde ihop med föräldrarna i banvaktsstugan i Röd eftersom alla inte fick plats i Fredriksdal. När mamma kom tillbaka fick hon ta hand om mormor Elsa som blivit blind. Här blev också vi en storfamilj. Vi var sju barn som växte upp här. Jag, Göte, Mona, Birgitta, Liselotte, Åsa och Claes. Det berättas för mig att det under årens lopp försvann tre bondgårdar i Fredriksdals samhälle. Istället kom fem möbelfabriker och fyra hönserier. Idag är Fredriksdals station riven och järnvägslinjen nedläggningshotad, får jag höra. Fabrikerna är förfallna eller rivna. Det är också de många hönserierna som dominerade samhällsbilden när jag växte upp. Minns bröderna Oscar och Helmer Petterssons stora hönserier på varsin sida av vägen. Bakom Helmers hus delade vi upp oss och spelade fotboll. Nostalgin kommer till mig som ni märker. Jag minns hur jag som tonåring cyklade runt i samhället och sålde Expressen och Aftonbladet.
Tidningarna kostade en 50-öring så förtjänsten blev inte så imponerande. Men jag var nöjd ändå, minns jag. Tar fram mobilen och googlar att 50 öre motsvarar en femma i dagens penningvärde. Idag kostar ett lösnummer 26 spänn. Jag ser en skärmdump på en klassisk löpsedel från 60-talet om vad de första rymdfararna hittade på månen. Expressen kontrade med ”Hylands hörna farlig för skolbarnens hälsa