Borgerliga och socialdemokrater – vad är skillnaden?

Socialdemokratisk och borgerlig syn på klassamhället har likheter och olikheter. Vi vill alla, i stort sett, ha ett samhälle där människor är frigjorda från tvingande och självpåtagna hinder, så att alla får chansen att utvecklas efter sina önskningar och förmågor.

Men, har vi hävdat, för borgerliga förverkligas det uppdraget genom att klassamhället görs dynamiskt, så att alla kan hitta sin rättmätiga plats på samhällsstegen. Alla ska i kraft av sin förmåga kunna klättra i hierarkin, ”ta sig upp”.

Socialdemokrater däremot, de vill ge alla en chans att forma sitt liv i ett samhälle utan hierarkier, där det inte är självklar med över- och underordning. Alla ska kunna ”ta sig fram”.

Både socialdemokrater och borgerliga vill ha en meritokrati. Var och en ska bedömas utifrån sin förmåga, inte på grund av släktskap, kön, hudfärg eller andra oväsentliga egenskaper. Förtjänst och skicklighet, inte kontakter hos andra makthavare, ska vara urvalskriteriet.

Men för borgerliga är det mer de formella reglerna som står i centrum, de har en stark tro på att en tydlig och rättvis lag med oväldiga domare, det gör susen. Medan socialdemokrater också understryker betydelsen av det informella, de oskrivna reglerna och risken att fördomar påverkar hur lagen tolkas.

Ett bra grepp på problematiken får vi om vi jämför områden som kultur och sport.

I kulturen är det viktigt med kontakter, kännedom om informella regler, förståelse för det speciella språket, och liknande som spelar roll; på sportens område är det oftast övertydligt vad som är framgång och skicklighet.

Där det gäller det förstnämnda, kulturen, kommer de som finns i kultursfärens nätverk att lättare förstå ”språket”, och exempelvis kommer barn till kulturutövare att ha lättare att göra karriär.

Men den slags förståelse är inte lika viktigt där prestationerna lättare kan mätas. Ingen bryr sig om vem din mamma eller pappa är om du kan göra mål eller hoppar längst.

Poängen är inte att de som går i sina föräldrars fotspår är oskickliga och klantskallar, som tack vare sina anförvanter fått en oförtjänt position. Tvärtom. De som exempelvis vuxit upp med kultur som en naturlig del av vardagen får givetvis kunskaper som de kan använda med stor skicklighet. Inte minst kan deras självförtroende ta dem långt. Men de måste ha någon slags begåvning i botten. 

Den som inte har rätt omgivning har svårare att få sina talanger synliggjorda. Detta trots att reglerna – formellt sett – är lika.

Detta är en socialdemokratisk insikt som borgerliga ibland tenderar att inte riktigt förstå. De borgerliga ser inte problemen med klassamhället. De vill att det ska vara kvar, men med politiska medel göras harmoniskt.

En borgare tycker att om du har talang ska du få bo på solsidan. Har du inte talang ska vi se till att tillvaron i skuggan inte blir alltför jävlig. För då finns en risk att en känsla av skam smyger sig in i småspararnas svala tallbarrsdoftande vardagsrum. Eller rent av revolt. Därför måste klassamhället göras uthärdligt. Socialdemokrater däremot laborerar med uppfattningen att klassamhället, egentligen, inte är nödvändigt.