Japan är indelat i 47 olika prefekturer; län skulle vi säga på svenska. Yoshinobu Mikami är informationsdirektör – men i botten kriminalpolis med tjugo års erfarenhet av utredningsarbete i den fiktiva prefekturen D. Mikami är mer än en huvudperson. Mikami är bokens person. Han förekommer på varje sida i den drygt 600 sidor långa boken. Det är Mikamis tankar, känslor, relationer, överväganden, aktioner, ångest, ruelser och klipskhet som för handlingen framåt, sida för sida. Och jag lovar; inte en enda av alla dessa sidor skulle jag vilja ha oläst.
Författaren Hideo Yokoyama har tidigare arbetat som reporter på en liten lokaltidning i Gunma på ön Honshu, en medelstor prefektur med ungefär två miljoner innevånare. Jag kan tänka mig att hans reportererfarenheter har haft stor inverkan på hans böcker. (64 är den första av Yokoyamas böcker som översatts till svenska men i vart fall tre av böckerna finns att läsa på engelska. Däribland en thriller som kort och gott heter ”Prefekturen D”)
Intrigen i boken ”64” utgår från ett kidnappningsfall i Tokyo 1989 som slutar med att det barn som kidnappats hittas död medan kidnapparen försvinner med lösensumman. Mikami ingår i polisstyrkan som utreder kidnappningen. Men polisens utredningar leder ingenstans. Fallet arkiveras i den japanska kriminalhistorien med numret 64. När Mikamis och hans hustru Minakos egen dotter försvinner så går allt i retur för Mikami. Upplösningen av boken knyter sanslöst skickligt ihop de flesta av de lösa trådarna som fladdrar i den vind som far mellan bokens pärmar från start och till mål.
När jag läser boken så kommer jag plötsligt ihåg att i min ungdom så läste jag någonstans att vi svenskar var ”Nordens japaner.” Med denna liknelse avsågs bland annat den svenska och japanska förmågan att inordna sig i hierarkier och i kollektiv. Jag kan förstå vad som menas; boken väcker på sätt och vis min "sovande japan". Hierarkierna och kollektiven som skildras i boken 64 är dock väldigt annorlunda mot något som jag själv upplevt eller någonsin läst om i någon polisdeckare eller thriller tidigare. Konfrontationerna mellan det pressklubbskollektiv som häckar på D-prefekturens polisstation och den informationsavdelning som Mikami leder är kort sagt väldigt osvenska till sin natur. Likaså med de våldsamma hierarkierna i polisorganisationen och i pressklubben.
Det jag kan förstå och känna igen är inordningsförmågan i kollektiven. Att se sin plats i hackordningen, acceptera den och att utifrån vad som är en givet försöka göra det bästa; där kan jag se den nordiske japanen i mig själv. Men samtidigt är de kulturella skillnaderna enorma. Det här med att ”tappa ansiktet” skildras till exempel i boken som en förödmjukelse av sådana magnituder som jag inte alls kan relatera till för egen del.
Det här är en mycket välskriven bok och en mycket spännande bok och inte minst en tjuvkikande bok. En stor del av läsivern kom nämligen av att titta in en värld jag inte visste så mycket om samtidigt som det solklart är en thriller av bästa slag som utspelas i bokens värld.
Japan – i vart fall dess polis och krimjournalister - framstår som ett väldigt manligt och aggressivt samhälle. Mikami kastar sig oförväget och närmast tvångsmässigt in i konfrontationer av olika slag i sin jakt på sanningen om 64.
Mitt i alltihop har Hideo Yokoyama skapat en pusseldeckare av rang. Ja, ni förstår. Det här är kort sagt en bok som bör läsas.
