Jag kände igen en och annan och en och annan kom fram till mig för att prata om det ena och det andra. Jag kände mig i det stora hela "behagligt ensam"; så där som ni vet man kan göra i en stor folksamling som består av likasinnade vars sinne man inte helt delar. Samlingen omsluter de likasinnade medan den kan föda känslor av uteslutning hos de med andra sinnen. Jag har inget mot kristdemokrater; absolut inte. Som tidigare partiaktiv i "hundra år" i Socialdemokraterna kan jag på många sätt känna mig omsluten på vilken partikongress/stämma/landsmöte som helst. Partiaktiva människor i anständiga och hyggliga partier har mer som förenar dem än vad det är som skiljer dem åt. Det finns en ömsesidig förståelse partister emellan om vad partier är och vad politiken kräver. Det var därför jag kände mig behagligt ensam när jag gick runt där i folkvimlet på KD: s kongress. Jag var utanför men jag hade ingen åstundan om att vara innanför.
Anders Riedenfalk från Linköping är medlem i Kristdemokraterna och var i den egenskapen på rikstinget. Anders är mycket aktiv i Utrikespolitiska föreningen i Linköping; en förening jag har haft nöjet att samarbeta med flera gånger. När vi möttes i det kristdemokratiska folkhavet och började diskutera olika tänkbara mötesidéer för föreningen så kom vi in på Erik Gandinis film "The Swedish theory of love" från 2016. Gandini tar avstamp i Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens klassiska bok "Är svensken människa?" som kom 2006 (nyutgåva 2015). Boken handlar om den "svenska statsindividualismen": som författarna själva har beskrivit som "det paket av familjepolitiska reformer som har förvandlat familjen från att vara präglad av plikt, tvång och ojämlika maktrelationer till en nästintill frivillig förening av jämlika och autonoma individer. "Statsindividualism" är ett fantastiskt begrepp som väl fångar in hur paradoxen stark tilltro till staten och samtidig stark tilltro till individens möjlighet att forma sitt eget liv; har skapat ett väldigt speciellt samhälle här uppe i norr. Erik Gandinis film vinklar starkt på det han ser som en närmst tragisk ensamhet i det svenska samhället. Så kan det nog uppfattas. Själv känner jag mig som sagt "behagligt ensam." Kanske dyker detta upp som tema för ett möte i Linköping vad det lider? Med Riedenfalk vet man aldrig.