Under hela sin uppväxt kände han att han inte passade in, han var en tänkare, en grubblare som försökte hålla fasaden i skolan och för sina vänner. Han kände sig pressad från alla håll och en dag brast det.
Han skulle egentligen ha följt med sina vänner på kvällen när han känner att något inte stämmer.
– Jag ringer mamma som kommer och hämtar mig. På natten vaknade jag av en tyngd över bröstet som inte släpper. Jag svettas, skakar och snurrar runt, säger Jonas Wallerman.
Han väcker sin mamma och attacken ebbar ut. Nästa kväll bestämmer han sig för att ta en promenad innan han ska sova.
– Men efter 100 meter måste jag vända, säger Jonas Wallerman.
Hans bror får lyfta in honom i bilen och köra honom till akutmottagningen. Där görs alla möjliga undersökningar, bland annat drogtester. Men man hittar ingen fysisk orsak och han skickas hem.
– När jag kommer hem och kliver in genom dörren känner jag inte igen mig. Det är som att jag inte bor där och allt känns väldigt främmande, säger Jonas Wallerman.
Han får fler attacker, sover med sin mamma på nätterna och med lampan tänd. Till slut söker han hjälp på Ungdomshälsan där han får träffa en psykolog.
I gymnasiet får han problem med hjärtat, han är rädd för att bli sjuk och söker vård för "minsta lilla".
– Jag hade hälsoångest och hoppade av, men attackerna fortsatte, säger Jonas Wallerman.
Han hade tur och fick jobb, samtidigt skedde många förändringar som påverkade hans humör som gick ut över både jobbet och kollegorna. Jonas bet ihop men sov bara en timme per natt i ett års tid. Det blev ohållbart och chefen skickade honom till företagshälsan. Han blev sjukskriven.
Efter samtal på företagshälsan gjordes en adhd-utredning, en diagnos han inte fick. Istället började han äta antidepressiv medicin, något han varit motståndare till tidigare.
– Utan dem går det inte.
Tillsammans med samtal och övningar har han hittat ett sätt att hantera sin ångest och depression. Han har en son och ett starkt stöd från sin fru.
– I början var jag jätterädd för att jag inte skulle klara att vara en bra pappa, men det går jättebra och jag har bra stöd från min fru som är väldigt förstående. Hon känner oftast av när jag håller på att bli orolig och har hittat sätt att lugna mig innan det drar iväg, säger Jonas Wallerman.
Jonas har försökt komma fram till vad det var som utlöste panikattackerna, ångesten och depressionen. Och mycket grundar sig i barndomen.
– När jag gick i 9:an, och första attacken kom, kände jag mig alltid annorlunda. Kompisarna hade inga regler, ingen som ringde och undrade var de var och sa till dem att komma hem. Jag hade tider när jag skulle vara hemma och äta, säger Jonas Wallerman.
Kompisarna var småkriminella, gjorde inbrott, stal mopeder och höll på med droger, men Jonas ville inte vara med på det. I skolan blev kraven större ju äldre han blev, med bland annat nationella prov.
– Jag har dyslexi, det funkade inte, jag passade inte in, säger Jonas.
När han var tre lämnade hans pappa familjen, sedan dess har han saknat en fadersgestalt. Tankarna som rusat i hans huvud under åren han mått dåligt har han skrivit ner. Nu vill han att det ska bli en bok.
– Man känner sig väldigt ensam i allt det här, men det är man inte. Jag hoppas att min bok ska göra att fler känner igen sig och förstår att det finns hjälp. För även om man lever i ett helvete så är det ett liv, säger Jonas Wallerman.