Det började för 20 år sedan. Nina Hemmingsson hade precis studerat klart vid konstakademien i Trondheim, och flyttade hem till sin far i Sverige tillsammans med sin nyfödda bebis.
Konstvärlden hade hon redan tröttnat på – den då 29-åriga Hemmingsson upplevde att mycket av det som skapades på konstskolan var ängsligt. Hon ville inte heller vara beroende av någon annan i den kreativa processen – och landade därför i tecknandet.
– Jag var ganska vilse, som konstnär och människa. Jag tycker också att det här med att teckna ligger så nära en som person – när jag tecknar är jag mig själv. Det kändes tryggt, berättar Nina Hemmingsson.
Så skapades hon – den karaktäristiska, icke namngivna figuren, med ögon utan pupiller och ett mörkt inre. Tidningen Galago började snart publicera Nina Hemmingssons verk.
– Jag fattade aldrig att det var svårt att nå ut, för det var aldrig det för mig. Det var nog lite för att jag kom före Liv Strömquist och Sara Granér, först av den vågens kvinnliga serietecknare, säger Nina Hemmingsson.
"Otroligt genant"
Sedan dess har hon gett ut flera seriealbum, det första egna verket "Jag är din flickvän nu" kom 2006.
"Evig inre kris" är en blandning av bilder som Nina Hemmingsson ritade under pandemin, en per dag, samt verk från de senaste 20 åren – en gallring av de bilder som hon fortfarande tycker håller.
– Det har varit ganska jobbigt. Min normala process är att jag inte vill tänka på någonting så fort det är klart, jag vill bara börja på nästa grej. Jag tycker att det är så otroligt genant att kolla på vad jag har gjort tidigare, säger Nina Hemmingsson.
Det beror delvis på regler som hon själv har satt upp för sitt skapande.
– Jag har ju ett löfte till mig själv att jag inte ska backa om det blir pinsamt, om jag är självutlämnande eller utlämnad på något sätt. Det har jag kunnat hålla, men jag tror att det bygger på att så fort jag är klar med någonting så börjar jag på någonting annat, säger hon.
Kris på gott och ont
Titeln kom hon på för några år sedan, och står för hur hon själv ser på livet.
– Det är en inre kris på gott och ont, det är någonting fint med det. Man fortsätter att vara levande hela vägen, säger hon.
Men krisen går även hand i hand med mörkret, som är bördig jord i Nina Hemmingssons skapande.
– Jag tycker att det är där det bränner till och där jag får lust att göra mer. Sedan har det varit en personlig strategi för mig, när jag hamnar i det har det hjälpt att teckna helt enkelt, säger hon.
Undantaget är när mörkret blir för stort – då går det inte längre.
– Då kan man bli så passiv att det inte funkar. Annars tycker jag att ångest, sorg eller ilska funkar alldeles utmärkt att skapa i.