Barnlös eller barnfri. Orden är både synonymer och motsatspar.
Ordet barnlös ger en bild av att någonting, ett barn, fattas. En avsaknad av en väsentlig bit i det där livspusslet alla pratar om. Barnfri, däremot, har en neutral till närmast positiv klang men för snarare tankarna till en trevlig, rödvinsrosig middag utan barnen än ett beslut att inte skaffa några barn över huvud taget. Vid närmare eftertanke döljer de båda samhälleliga värderingar. Föreställningar om den naturgivna, självklara plats barn förväntas ha i våra liv.
I antologin Ingens mamma skriver tolv kvinnor om hur de på olika sätt nått fram till ett och samma beslut – att inte skaffa barn. De berättar om hur de aldrig känt den där barnlängtan. Hur de aldrig kunnat sätta likhetstecken mellan sig själva och ordet "mamma". Att en avbild av dem själva och deras partner inte känns så himla livsnödvändigt. Att beslutet att inte skaffa barn borde vara lika accepterat som beslutet att göra det.
De berättar också om motståndet, om försvarsstategierna. Hur de gång på gång får höra "När ska det bli din tur?", "Du förstår inte vad du går miste om" och "Du kommer ändra dig så småning om". Att de ibland ljuger om att de inte kan få barn, för att sekunden senare ångra sitt ordval. Hur klimakteriet blir en räddning. Hur de samlar på barnfria förebilder som Oprah Winfrey, Cameron Diaz, Jennifer Aniston och Helen Mirren.
Allt detta för att orka stå upp för och hålla fast vid sin barnfria status när bekanta, nära och kära, ja till och med fullkomliga främlingar, tar sig friheten att ifrågasätta. När trycket från samhället får dem att ifrågasätta sig själva; Borde de inte vilja bli mammor trots allt?
Vi är i behov av att synliggöra strukturerna. Syna föreställningen om barn som "meningen med livet", som något "alla" drömmer om.
Det är på tiden att vi börjar ifrågasätta vårt sätt att se barnfria människor som i någon mening ofullständiga människor. Ofullständiga kvinnor. I den diskussionen är Ingens mamma en viktig, inspirerande och oerhört välkommen röst.