Challengers
Filmstaden
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Zendaya, Mike Faist, Josh O'Connor m fl.
Betyg: 3
Om du hör namnet Luca Guadagnino och tror att du får dig en till ”Call Me By Your Name” kommer du bli besviken. ”Challengers” saknar totalt den filmens ömhet och därmed också storhet. Där ”Challengers” är mer nyskapande och testar gränser var ”Call Me By Your Name” grundad och fantastisk utan särskilda strapatser. Båda må behövas. Men Guadagnino är heller inte en regissör som slänger ur sig mästerverk i varje steg han tar. Snarare bör man betrakta ”Call Me By Your Name” som en situation där alla stjärnor stod rätt och samverkade fram den. Bara en sådan sak att filmen hann göras innan Armie Hammer avslöjades för det ena hemska efter det andra.
”Challengers” hålls ihop väl trots väldiga klipp mellan tid. Ibland är det endast frisyrerna som indikerar när i tiden vi är. Ändå finns detaljer i vad rollfigurer yttrar som levereras senare i andra passande lägen. I centrum står tennisproffset Art Donaldson, hans tränare och fru Tashi och Patrick Zweig. I tonåren bländas vännerna Art och Patrick av den lysande stjärnan Tashi. Det är hon som mest av alla spås bli tennisens fixstjärna, tills en skada sätter stopp för allt. I tonåren tävlar de båda också om Tashis gunst. Det är ett triangeldrama, trekant, ibland som en såpopera och ibland grumlig i intentionerna.
Tidsresandet förklarar hur de alla hamnat där de står i dag. Filmen är på de flesta sätt väldigt fysiskt. Sexscenerna är inte många men desto mer okonventionella. Kropparna är ständigt i fokus på plan och mellan de tre. Klipp och foto är intensivt och ombytligt. Musiken blir fruktansvärt enerverande stundtals, men fungerar effektivt som en stressor till publiken. Allt detta döljer inte helt att berättelsen i centrum inte är överdrivet fascinerande. En mer seriös dramafilm hade kunnat plocka både perspektivet för Tashi som tvingas leva genom andra och vänskapen mellan männen som inte känns särskilt vänskaplig. ”Challengers” är inte tillräckligt utforskande. Dess genreöverskridning indikerar att det finns mer under ytan men dessa delar får inte se dagens ljus.
Karaktärerna är väldigt tydliga och skådespelarna gör dem rättvisa. Men dessa resorna fram och tillbaka i tiden gör filmen lite för lång och i slutändan inte tillräckligt givande. Den är spännande utifrån men saknar själ.