Vemodig fars i högt tempo

Teater

Rampfeber (Föreställningen 5 februari)

Östgötateatern

Stora Teatern Norrköping

Av: Michael Frayn. Regi: Pontus Plænge.

I rollerna: Tobias Almborg, Stina von Sydow, Marika Strand, Jesper Barkselius, Caroline Harrysson, Richard Carlsohn, William Wahlstedt, Pierre Tafvelin, Hanna Dawit.

Två timmar och trettiofem minuter med fullt drag på scenen; ensemblen i Östgötateaterns uppsättning av Rampfeber ger verkligen järnet på scenen i Norrköping. Efter den två timmar långa första akten var jag helt matt och tagen. Den känslan var jag inte ensam i den så gott som fullsatta salongen. Gentlemannen som satt bredvid mig berättade lätt generad efter pausen att han gått och hämtat sin rock för att gå hem; han trodde att pjäsen var slut. Först när en medarbetare på teatern lite bekymrat frågade honom om han var missnöjd eftersom han "skulle gå hem redan i paus" så vaknade han till och insåg att det var lite kvar av föreställningen.

Farsen Rampfeber är en modern klassiker från 1982. Handlingen utspelar sig i tre akter - Östgötateatern har slagit ihop de två första akterna till en - där vi först får möta det mindre bemedlade teatersällskapet under repetitionerna av farsen "I bara mässingen" som de ska turnera med på den engelska landsbygden. I den andra delen av första akten förflyttas vi bakom scenen under en av alla föreställningar som ingår i turnen. I den andra akten får vi från publikperspektivet avnjuta delar av samma föreställning. Och ett "lyckligt slut."

Kort sagt är Rampfeber en fars om skådespelarna i en fars och om deras respektive rollfigurer i denna fars. Upplägget ger många olika upplevelsedimensioner. Östgötateaterns skådespelare är en dimension. Skådespelarna i den brittiska ensemblen är en dimension. De brittiska skådespelarnas rollkaraktärer än en tredje dimension. Du själv som publik är som alltid en egen dimension; ett upplevelsecenter i sig självt. 

Ibland sägs om komiska teaterstycken att de när de är som bäst får publikens skratt att fastna i halsen. Sådant inträffar när man som publik plötsligt inser att det man skrattar så hjärtligt åt är sina egna fördomar, sina egna liv och tillkortakommanden och åt sin egen småskurenhet och egoism. Farsen Rampfeber är inte ett sådant teaterstycke. I Rampfeber är skrattet snarare en mycket tydlig granne med sorgen och med vemodet. Jag tror att det är just mixen av skratt, sorg och vemod som gör mig som publik så matt och tagen. Det frestar som bekant på med starka känslor.

Skrattet dominerar. Östgötateaterns ensemble är rasande skicklig. Fars är svårt. Det kan synas enkelt att springa upp och ner för trappor, slå i dörrar, vara utklädd, vara halvnaken, göra överdrivna gester och att göra anspelningar på sex och sprit i tid och otid. Men det är inte enkelt. Fars är svårt. Jesper Barkselius och Stina von Sydow har ledande roller i föreställningen. De gör det svåra enkelt. Hanna Dawits rollprestation sticker också ut. Hon spelar skådespelaren Brooke Ashton som spelar rollen Vicki som är den som är mest i "bara mässingen" av alla; även om byxorna också åker ner på flera herrar också. Jag kan tänka mig att det inte är så lätt att agera i underkläder bland en mängd påklädda skådespelarkollegor. Men hon gör det så proffsigt. Scennärvaron i hennes ansikte är imponerande.

Sorgen och vemodet emanerar framförallt från de liv och omständigheter som pjäsen låter oss ana inifrån det brittiska skådespelarsällskapet. Det är inte alltid så kul att vara rolig när tiden är knapp och lönen skral. 

 

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa