Den franska sjukan att klämma in humor/fars oavsett om det passar in eller inte börjar bli riktigt tröttsamt efter 10-15 år av olika försök. Som om hela franska industrin styrs av en övre medelålders person som tröttnat på livets hårdheter och vill kunna skratta lite åt allting. I rena komedier eller udda charmiga filmer kan det fungera, exempelvis i "Franska nerver" från 2010 men i "Claire Darling" om en svår mor- och dotterrelation hade jag gärna sluppit. För under ytan av trivialiteter blandat med "humor" finns Lynda Rutledges roman. I grunden ligger en berörande historia om familjetragedier som skapat distans mellan de enda två kvar.

Historien inleds i det majestätiska hus där Claire Darling bor med sin egen majestätiska gestalt. Hon vaknar en natt i yra och är övertygad om att hennes sista dag på jorden är kommen. Därför kallar hon in hjälp för att ställa ut sina saker till en magnifik loppis. Skatter från forna dagar säljs för spottstyver. Alla andra uppfattar tillställningen som galenskap hos en äldre dam, hon själv ser en dödsstädning. Claire går in och ur tidsepoker, ser spöken där ingen finns eller andra ansikten för de främlingar som kommer in i hennes trädgård. Det finns något drömskt men samtidigt verkligt i skildringen av hennes brist på verklighetsförankring. Tittaren är aldrig säker i förväg på vad som händer och vad som finns i Claires huvud. När hennes dotters barndomsvän inser vad Claire gör kallar hon dit dottern Marie. Dramaturgin växlar mellan olika tidsepoker där en vital familjetragedi färgat decennier av deras liv.

Stora problemet med "Claire Darling" är hur regissören duttar på ytan av en så genomträngande kärnhistoria. Att så tunga ämnen känns som axelryckning är inget gott betyg. Varje gång jag kommer i känsla väljer regissören att slänga in något småkul i hopp om jag vet inte vad. Det putslustigas intåg är ett ideligt störande moment som känns okänsligt och respektlöst inte bara mot Claire och hennes familj utan den som ser filmen. Vi förväntas skratta åt en äldre kvinnas begynnande demens.

Varför Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni valde att medverka i "Claire Darling" är inte svårt att förstå. Potentialen kan vem som helst se, men också att Julie Bertuccelli inte fått ut vad som det fanns fog för. Alla skådespelare inklusive birollsinnehavarna gör gedigna försök. Rollfigurerna är tämligen underskrivna, lustig tant och tyngd dotter är mer stereotyper än något annat. "Okej, det var det"...är känslan som hänger kvar.