Problemet Tarantino

Stora filmsnackisen just nu på global nivå är Quentin Tarantino och hans senaste "Once Upon A Time In Hollywood". Förvånande nog, med tanke på hans stil som regissör, är Tarantino en av de som skär igenom olika kategorier av ålder, etnicitet, kön, genre för att bli omfamnad av många. Medan vissa filmrecensenter inte gett hans nya lika högt betyg som en del av de äldre filmerna så hyllas han återigen. Både av branschfolk och biopublik. Det går absolut att förstå. Quentin Tarantino kan fortfarande skriva knivskarp dialog. Humorn är så vibrerande att skratten avlöser varandra. Leonardo Di Caprios karaktär Rick Dalton är en pärla bland rollfigurer med sin komplexitet och enkelhet. Med de tårar han fäller för rädslan att tappa sin stjärnglans. Medan hans vän Cliff Booth spelad av Brad Pitt är coolheten själv.

Men Tarantino skaver i mig numera. Och hans framgångar har börjat främja lättja i honom. Han är nuförtiden så framgångsrik att han inte måste anstränga sig på samma sätt som tidigare. Regissören kan navelskåda och dra ut på scener utan någon huvudbry. Det vinner ingen av oss på. Under många år har det dessutom känts som om han skapar egna fantasier att vältra i som slutade vara underhållande för länge sedan. Dessa fantasier väcker obekväma tankar om hans självbild. Naturligtvis kan hämndfantasier, ett stort ämne för honom senaste decenniet, kännas tillfredsställande men där hämnden hade en större mening har den numera förvandlats till en regissörs live-spel. Ingen rollfigur i "Once Upon A Time In Hollywood" gör en insats för rättvisa eller räddar någon. I "Django Unchained" hade historierevisionshämnden ett syfte. Fel skulle rättas till av karaktärerna. Nu händer saker bara. Nu tystas kvinnor när de inte är våldsoffer. Dessutom börjar originaliteten tappa styrfart. Vi är inte där "Jackie Brown" var längre.

Huvudproblemet med Quentin Tarantino hänger samman med regissörens tendenser på duken, fast är samtidigt stora problem utanför duken. Det ständiga våldet mot kvinnor eller osynliggörandet av kvinnor har blivit tröttsamt, att få höra om regissörens egna aggressioner mot kvinnor föder avsmak. Jag kunde kanske acceptera att en viss regissör fokuserar mycket på våld i sina filmer. Men här är en man som drivit kvinnliga skådespelare till att utstå mer och mer, som spottat på kvinnliga skådespelare, gett upphov till långvariga skador, tagit stryptag på kvinnlig skådespelare. Han har också avfärdat att Roman Polanski skulle ha våldtagit en 13-årig flicka, trots att inget i hennes historia indikerar att hon var en villig deltagare. Med sådant i bagaget blir perspektivet på hans våld mot kvinnor i film inte lika lätt att svälja. Eftersom han har en tendens att leva ut sina fantasier via sin filmografi, hur ska vi tänka kring detta när vi numera har bevis för våld även i verkliga livet? Ska vi verkligen ursäkta honom baserat på nivån av välbehag som uppstår när han iscensätter Hitler-mord på film? Om inte annat ska vi väl sluta hylla honom?