Bråddgatan 34 är en fantastisk teaterlokal. Stämningen och stilen är skönt informell. Det faller sig helt naturligt att skådespelaren Monica Wilderoth också agerar vaktmästare och bjuder in publiken till den intima salongen där hon ger monologföreställningen Fallfrukt; en pjäs (och roman) som hon själv skrivit manus till.
Torsdagskvällens premiär av Fallfrukt var en av endast tre föreställningar i Norrköping. Det kan finnas biljetter till fredag och lördag eller till 8-12 maj då Fallfrukt spelas i Linköping. Du som vill ta till dig något plågsamt bra bör kasta dig in på ostgotateatern.se och boka en stol. Jag lovar dig en timme och tio minuter av stort skådespeleri, av ordkonstnärskap och av nyttig ångest. Monica Wilderoth är en stor artist.
Jag tror dock att det intima och informella formatet är feltänkt. Fallfrukt är en stark och tung pjäs om svek, om överlevnad, om relationer, om missbruk och om de oceaner av livserfarenhetsskillnader som finns mellan den som "bredbent står där och hälsar godmorgon" och den vars "tvivel på sig själv är så stort att det där vanliga tvivlet om att man är värdelös inte är nånting att tala om."
Det intima formatet bjuder på smitvägar; på möjligheter att privatisera angelägna samhälls - och mänsklighetsfrågor. Jag misstänker att arrangörerna Riksteatern/Östgötateatern har tänkt "Här har vi en pjäs om barn, kvinnor, socialarbetare, sjukdomar, ångest och missbrukare. Den ska spelas i en liten salong med närhet, kontakt och chans till värme, relationer och avvägda kulturknutteskratt."
Nästa gång jag ser den här pjäsen skulle jag vilja se den på en stor scen. Jag är övertygad om att det lilla barnets övergivenhet och utsatthet, vuxenvärldens svek och hoppets kamratskap skulle drabba oss djupare och bredare om regissören Martin Rosengardtens strama uppsättning skulle ges i en stor salong där det inte gick att gömma sig i en intim och familjär stämning. Utan där vi i mörkret var tvungna att möta oss själva; fundera på de tunga frågorna om hur vi är mot andra människor som inte beter sig precis som vad vi är vana vid.
Monica Wilderoth rör sig skickligt mellan gestaltningar av olika skeden i berättelsen om barnet som mitt i det vuxna livet får ett brev från en mor som 33 år tidigare övergav henne med orden "Jag vill inte ha henne." Det finns många höjdpunkter i föreställningen.
Visdomsorden från "Ann i AA" bär jag med mig hem från Bråddgatan 34. Ann säger till barnet som nu är vuxet att det finns tre vägar till framgång om hon vill bli nykter: "Förlita dig på Gud. Lita på mig. Och klara av disken." Så sant som det är sagt.