Äntligen en kvinnlig superhjälte som inte är sexualiserad, validerad av män eller är kvinna framför människa. ”Captain Marvel” är befriande.
Den som läst någon av mina recensioner av alla superhjältefilmer vet att jag inte anser kategorin vara någon blomstrande genre. Snarare har jag skrivit både krönikor och filmrecensioner om hur tjatiga de blivit. Att någon verkligen borde sluta göra dem eftersom de är så enormt tråkiga. Varje gång en ny kommer bävar jag inför att behöva genomleva samma historia igen. Förvisso älskar jag bio så mycket att jag ofta får viss njutning av det men skulle de sluta göra superhjältefilmer imorgon kommer jag inte sörja. Jag bryr mig inte ens om det är Marvel, DC Comics eller något annat. De är överlag ganska fantasilösa skildringar med enstaka undantag.
Därför var förväntningarna obefintliga när jag gick på ”Captain Marvel”. Att titeln dessutom låter som ”Captain America” verkade inte lova bättre än vanligt, en kopia redan i titeln indikerade samma gamla visa. Historiemässigt är inte filmen så mycket annorlunda än många andra liknande. Däremot är ”Captain Marvel” något så ovanligt som en kvinnogestaltning där kvinnan porträtteras som människa och ingenting annat. Medan ”Wonder Woman” fick ovationer världen över för att en kvinna var superhjälte och i huvudroll har Anna Boden och Ryan Fleck gjort en film som i skildring skapat något nytt. Att Carol Danvers är i huvudroll är inte enda feministiska draget i den här filmen. Carol är aldrig skildrad som en kropp. Enda gången kameran ens följer hennes kropp noggrant är när hennes dräkt ändrar till olika färgkombinationer. Alltså inspekteras inte kostymens följsamhet mot kroppen utan att ett barn trycker på knappar för att få fram rätt färger. Carols utseende kommenteras inte i filmen. Det är ingen grej, så enkelt. Hon är inte vacker, snygg, ful, alldaglig eller någon annan epitet. Brie Larson som spelar superhjälten passar in i Hollywood-mallen, men ändå är hennes yttre inte ett ämne. Hennes omständighet, historia och förmågor är i fokus. Inte heller där som något unikt eller uppseendeväckande. I en del filmer annonseras nämligen kvinnors förträfflighet på ett sätt som säger ’det är inte självklart att kvinnor är skickliga, så vi poängterar sådant’. I ”Captain Marvel” händer något så förbluffande som antagandet att kvinnor är skickliga, modiga, starka och andra superlativ. Fakta som inte behöver sägas högt för att bli sant.
Något annat väldigt befriande är den totala avsaknaden av romans. Carol Danvers har med rätta viktigare saker för sig än att tråna efter en man. Hon behöver inte valideras på det sättet. Medan stora delar av ”Wonder Woman” handlade om hennes intresse för en man och hennes skönhet, är ”Captain Marvel” det kvinnor vill ha på riktigt, möjligheten att vara människor på samma villkor som män.
För övrigt verkar män inte alls lika intresserade av Marvels senaste. Sval reaktion eller ilska på grund av Larsons feminism är hur män mött filmen redan innan premiären. Jag tror att de flesta män inte kan förstå värdet på ett innerligt plan eftersom de inte behövt identifiera sig med kvinnor på film.
Omtumlande: Peter Jacksons dokumentär ”They Shall Not Grow Old” skildrar krig på ett brutalt ärligt sätt. Leda, smärta, sjuklighet.
Okej: Medan ”The Sisters Brothers” med Joaquin Phoenix, John C Reilly, Jake Gyllenhaal och Riz Ahmed. Mer skicklig än fängslande.
Filmkrönika