Familj Kvarteret där jag bor kan jag räkna ett dussin hushåll som likt vårt består av två vuxna i en utflugen bostad. På typ 160 kvadrat. Samt, i något fall, också en hund eller katt.

Det borde inte gå att klaga på utrymmet, men tyvärr gör allt gammalt bråte som trängs med nyinflyttat arvegods att det ändå är rätt trångt.

Jag har dessutom ett hyrt förråd med drygt 4000 böcker inklusive alla Kalle Anka från 1948.

Artikelbild

| Samlaren Stig-Björn i egen hög person.

Det går att ifrågasätta det rationella i att ha en massa bostadsyta för att förvara prylar som sedan barnen ska ärva när de också skaffat ett riktigt boende. Alltså ett ställe där de har plats för ärvda saker som deras barnbarn sen ska ha….

Tänker på detta när jag läser undersökningar om vad folk förväntar sig av sitt boende. Högt på önskelistan ligger rejält med skåp och möjlighet att hyra extra förvaringsutrymmen.

Vårt förhållande till prylar är lite kufiskt. Vi har en massa saker som vi bara behöver ibland. Den genomsnittliga tiden som en elektrisk skruvdragare används är ungefär en halvtimme. Borde inte vi i kvarteret kunna dela på slikt?

Visst, när jag behöver en elektrisk skruvdragare så behöver jag sannolikt den samtidigt som grannarna också behöver. Då är det bra att ha en egen.

Men behöver jag alla Kalle Anka sedan 1948?

Kanske kan min psykolog ge svar på den frågan.

Undersökningar visar att äldre har mer problem med för många saker än vad yngre har. Vilket inte är så konstigt. De yngre är mer yteffektiva, och kanske har bostadsbristen gjort att deras nomadiska tillvaro gjort dem mindre samlingsbenägna.

Undersökningar visar att vi själva tycker vi har för mycket kläder och skor.

Själv har jag 5 brallor, om jag inte räknar in kostymerna förstås, då blir det 5 till, och jag hamnar på snittet, drygt 10 byxor per person. Däremot har jag närmre 50 skjortor, vilket en del i min omgivning tycker är 25 för många.

Och nu talar vi inte om det som kallas för ”patologiskt samlande”, när samlingsivern går överstyr och börjar inkräkta på vardagsbeteendet. Alltså ”samlarsyndrom”. Det kräver att omgivningen säger ifrån, kanske terapi eller rent av medicinering.

Vad det här handlar om är ”normalt” samlande. Av saker som bär på minnen, som vi kanske behöver, som vi tror att någon annan vill ärva, som kanske blir värdefullt om 50 år. Eller som vi bara har.

Ett tips för samlandet är lika vardagligt som regler vi satt upp för smygsupande. Ingen alkohol före lunch. Ett glas på kvällen är ok, men inte två. Och en vit månad ibland.

När det gäller prylar är det en sak in – en sak ut – är en bra tumregel. Eller 1 in, 2 ut. Det gäller dock inte Kalle Anka, förstås.