Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Levande om Elton John

Berättelsen om Elton John är inte unik i sitt format. En eventuell effekt av att göra film om en levande människas liv. Nyanserna suddas ut.

Taron Egerton som Elton John i ”Rocketman.”

Taron Egerton som Elton John i ”Rocketman.”

Foto: David Appleby

Film2019-05-28 08:24
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I låten ”Somebody To Love” sjunger countrysångaren Kacey Musgraves ”we’re all little kids just looking for love”. ”Rocketman” av Dexter Fletcher om Elton John är förkroppsligandet av just det konceptet. Från filmens första scener till de sista finns en röd tråd. Pojken, killen och mannen som ständigt och sårbart letar efter kärlek. Som aldrig riktigt fick tillräckligt eller villkorslöst av föräldrarna, utnyttjades av en manager, försökte vara hetero. Allt i jakten på att bli älskad.

Elton John dyker upp på AA-möte i full kostym, en färgexplosion av röd och orange. Han sätter sig och börjar berätta historien. Från barndomen i ett kärlekslöst hem, till upptäckten av hans musikaliska förmågor, till starten av karriären, samarbetet med Bernie Taupin, missbruksproblematiken, sökandet efter det hans mamma kallade ”proper love”. Kanske bäst översatt med ”äkta kärlek”.

På många punkter är ”Rocketman” en extremt traditionell biopic. Du kan säkert spela någon form av ”musikerfilmbingo” eftersom väntade beståndsdelar dyker upp ständigt. Även om jag verkligen gillar att Elton Johns barnpersona är med honom hela filmen igenom känns greppet inte avsevärt nyskapande. På ett sätt känner jag knappt att jag vet något mer om popstjärnan än vad jag visste innan. Vad som däremot känns rätt är att filmmakarna verkar själva medvetna om sin brist på kreativitet. Vissa scener är blinkningar till publiken som viskar ”jo, jag vet att ni sett sådana här inslag många gånger tidigare..vi försöker göra samma sak men mer pråligt”.

Styrkan med ”Rocketman” är till stor del på grund av huvudrollsinnehavaren Taron Egerton. Låt oss bortse från hur karismatisk och bländande han kan vara. Han tillför sådan sårbarhet och själ att filmen blir mer skildring av ett liv än en show. Vilket är en avsevärd bedrift eftersom ”show”-elementen är många. Samtidigt väljer regissören att ofta klippa i en låt på ett otillfredsställande sätt. Exempelvis är en av de absoluta höjdpunkterna när Elton sjunger ”Your Song” i en rörande scen där han och Bernie hittat varandra. Där hade han fått sjunga färdigt. Egerton sörjer och lider på ett ytterst trovärdigt sätt som Elton John. Lite barnsligt och lite övererfaret.

Dexter Fletcher har tidigare gjort ”Eddie The Eagle” med just Taron Egerton i huvudrollen. Konstigt som det låter har ”Rocketman” inte en tillräckligt unik historia för att briljera lika enkelt som den om Eddie. Stilen är dock densamma: intensiv, levande, välbalanserad mellan humor och allvar.

Film

Rocketman

Cnema/Filmstaden

Regi: Dexter Fletcher

I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden m fl.

Betyg: * * *

Film

Läs mer om