film Det absolut första någon yttrar i Jim Jarmusch nya film är "yuck". Jag är frestad att sammanfatta "The Dead Don't Die" med just ett sådant enkelt och beskrivande utrop. För det poliserna Ronnie och Cliff stöter på är bara början på en stadigt stigande nivå av motbjudan slängd mot publiken. Allt medan Adam Drivers Ronnie konstaterar att "det här kommer inte sluta väl".

När herrarna väl muttrat om dött djur i skogen, stött på en udda typ spelad av Tom Waits (hög nivå av Jarmusch-kliché) och känt sig allmänt förvirrade inser de att solnedgång lyser med sin frånvaro. Polisradion flimrar. Mobiltelefonen fungerar inte. Som om det inte vore nog blir månen märkligt regnbågsskimrande. Sedan bryter monstren ut. Vidriga, hungriga varelser hittar till en diner där de sliter isär människor. Nästa dag är poliserna konfunderade. Lokala tv-nyheterna varnar alla att hålla sig inomhus eftersom något mardrömskt och oförklarligt händer i lilla Centerville.

Jarmusch är en av de regissörer som har en egen värld av beundrare. Han är enormt ojämn och för varje "Coffee And Cigarettes" och "Paterson" finns också "Only Lovers Left Alive" och "The Dead Don't Die". Och ärligt talat blir jag gång på gång förvånad de gånger han misslyckas. Men samma charm som finns i de starkare verken förekommer också i hans svagare stunder. Visst karaktärsarbete är lysande. Med mikroskopiska medel får vi en personlig gestaltning av flera av dem. Deras omständigheter däremot klaffar verkligen inte denna gång. Jarmusch vill sannerligen säga något viktigt. De långsökta kopplingarna är tyvärr inte strålande utan präglade av lättja. Delar av manuset känns amatörmässig, exempelvis den humor som Jarmusch aspirerar till med rollfigurers diverse anspelningar på att de är medvetna om att de agerar i en film. På 80-talet hade det varit roligt. I slutet av 2010-talet har nyhetens behag gått i ide.

Medan en del karaktärer fått omsorg är andra behandlade med lättja. De senaste åren har komiker drivit med bilden av Tilda Swinton som utomjordisk persona, Jim Jarmusch har bringat dessa skämt till liv. Underhållningsvärdet är skyhögt, men det matchas också av en klyschparad sällan skådat hos regissören. Han nästintill parodierar sig själv genom att rollsätta Swinton på sättet som han gör. Okej, även om budskapet om vad vi gör med planeten, hur vi konsumerar, hur tomma vi är dränkts i lite larv kan jag uppskatta att Jarmusch försökt. "The Dead Don't Die" är väldigt kul stundtals. Men det slutade inte väl.