På Verkstad konsthall invigs idag utställningen ”Sälen i labyrinten” med videoverk, fotokonst och skulptur. Några av verken berättar om Norrköpings historia som ett vattentäckt landskap och upptäckten av sälskelettet som låg begravt där rådhuset skulle byggas.
Själv liknar Signe Johannessen arbetet vid en serie med undersökningar där hon försöker förstå Norrköping genom vattnet, staden och "labyrinten där sälar än idag simmar vilse".
Utställningen ger även inblick i hennes mångåriga projekt om vatten, hav, vårt mäktigaste däggdjur valen, och människans uråldriga monsterfantasier – som Signe Johannessen säger sig ha blivit närmast besatt av.
Hon har sina rötter i Nordnorge och beskriver valfångst i hemtrakterna som försök att övervinna och kontrollera naturen.
– Jag fascineras av att människan vill döda och på så sätt bemästra havets största djur. Jag är förstås emot valfångst och vill inte romantisera det. Men jag är intresserad av den drivkraften hos människan. Det finns något skrämmande i den, säger Signe Johannessen.
Men också naturens egna krafter ha haft betydelse för konstprojekt kring det Signe Johannessen kallar ”monsterkroppen”. Hon berättar att hon överlevde en naturkatastrof – en tredagarscyklon i Indien år 1999.
– Det var en upplevelse av en jättemonsterkropp från naturen som svepte bort 15 000 människoliv. Det drabbade mig.
– Det enda jag kunde tänka på efteråt, när jag upplevde en så enorm kraft, var monster och övernaturligheter från populärkulturen, som aliens.
I litteraturhistorien har hon också slagits av att människan beskrivit samhällens kollapser som verk av storsjöodjur.
– Kanske är monsterbilden ett användbart verktyg i samhället, för att skapa en gemensam fiende att vara rädd för.
Har ditt arbete varit ett sätt att bearbeta det egna traumat?
– Man tror att man ska bli traumatiserad när döden kommer så nära. Jag såg hur kroppar flöt omkring mig. Men jag blev extremt fokuserad. Det var som ett vägskäl i mitt liv. Den här produktionen springer ur det, både en kärlek till och en rädsla för det övermäktiga monstret.
I den konstnärliga processen väver hon samman människans övergrepp på naturen, kulturhistoriska återblickar och lyfter fram mytologiska berättelser om monster och bestar i ett sätt att förstå människans mörkaste sidor. Hon har gjort egna expeditioner till Norges nordligaste spets. Där samlade hennes förmoder på valben och grävde ner dem på tomten i fiskeläget Mehamn. Men Signe Johannessen har också genomfört intervjuer med valjägare och andra fångstmän och fiskare.
– När jag skuggar dem i deras arbete sätter jag mig in i deras förhållande till huden, kroppen och döden. Så kommer jag närmare människan, säger hon.
Videoverket "Hic sunt dracones" anspelar på Carta Marina, biskop Olaus Magnus tidiga karta över Skandinavien där en plats i havet är utmärkt med texten som betyder ”här finns drakarna”. I videoerket kan man följa valjägarnas blodiga fångst i filmer från 40-talet. Mot dessa bilder ställs en poetisk filmsekvens, där en fridykare simmar i havsdjupet med en av Signe Johannessens valskulpturer. Fram träder en rörande önskan att ge det mäktiga djuret nytt liv.
Rummet i Verkstad konsthall fylls också av ljudkonstnären Peter Olsén obestämbara ljud.
– Visst är det lite som det sover ett monster därinne? säger Signe Johannessen förtjust.
Hon tar gärna hjälp av andra i sitt arbete – konstnärer, filmare och fotografer, men också vetenskapsmän (osteloger, paleontologer och arkeologer), fridykare och intendenter på Stadsmuseet i Norrköping.
– Det enskilda konstnärskapet är spännande, men inte om man beter sig som ett ensamt geni. Mycket uppstår i möten mellan olika discipliner och möten mellan människor, säger Signe
Hon tillägger:
– Min mani är som ett virus som sprids till andra.
På vernissagen idag firar Signe Johannessen och curatorn Caroline Malmström "Besten &cyklonens öga" – den första i en serie böcker om konstprojektet. Utställningen på Verkstad konsthall pågår till den 22 maj.