Högklassigt om gränslös egoism

Marknadsföringen av "Hjärter dam" ger bild av att handla om relationen mellan en äldre kvinna och en yngre man. Något i stil med "Mandomsprovet". Istället är Anne i centrum, en medelålders kvinna vars gränser inte är något absolut. Ett rovdjur som är gränslös i vad hon är beredd att offra för sin egen skull. Kanske slutar "Hjärter dam" mer som "Farlig förbindelse", men nyanserad. Kanske handlar den också samtidigt om mänskligheten. Om hur aningslösa vi är.

Introduktionen av Trine Dyrholms Anne är sympatiskt och imponerande. En ambitiös advokat som drivs av att hjälpa unga som utsätts för våldsbrott, i synnerhet sexuella brott. Hon är tuff och vet hur spelet ska spelas. Anne är närmast besjälad av att skapa rättvisa för människorna hon försvarar. Hemma verkar livet med läkarmaken och tvillingdöttrarna också flyta på kärleksfullt. En dag får maken Peter reda på att hans son Gustav från ett tidigare äktenskap har problem. Han kommer överens med sitt ex om att Gustav ska bo hos Pappa och hans familj. Även här är Anne en stöttande partner och styvmor som balanserar omtanke med förväntan. Genom hennes hjälp landar Gustav på fötterna med en tillvaro som fungerar. Samtidigt ligger något i Annes försiktiga rörelser och sökande blickar. Till slut väljer hon att avancera tonåriga styvsonen. Anne går in till Gustav och attackerar direkt. Hon frågar aldrig vad han vill eller känner. Han motsätter sig inte förförelsen men är samtidigt ett barn.

"Hjärter dam" präglas av skådespeleri i världsklass. Inte enbart från Trine Dyrholm, som alltid är strålande, utan även Gustav Lindh och Magnus Krepper. Lindh mixar ihop sårbar tonåring värnlös mot den vuxnes viljestyrning med en hård exteriör. Han har en aura av skydd omkring sig vilket syns i både uttryck och kroppsspråk. Krepper som den känslosamme men lättmanipulerade Peter matchar Dyrholm, vilket är en anmärkningsvärd bedrift.

Att inte skriva tittaren på näsan är något May el-Toukhy lyckats utmärkt med. Varken på emotionell eller dramaturgisk nivå finns tydliga svar. Långt bakom ytan antyder hon förklaringar till varför Anne beter sig som hon gör. Men du kan som tittare inte vara säker på något. Som melodrama är "Hjärter dam" väldigt återhållsam. Den är omskakande i oss som tittar men Anne beter sig inte som om hon gör något ovanligt chockerande. El-Toukhy nyanserar bilden av monster, inte till försvar för henne utan för att visa komplexiteten i förövarrollen. Och det visar regissören med tålamod.