"Gullegullhelvete som aldrig tar slut"

Filmkrönika I slutet av 2019 ska Disney hitta hem till småbarnsföräldrar och superhjältevurmare via en streamingtjänst. På gott och ont.

Förra veckan kom nyheten att Disney släpper en ny streamingtjänst. Just det, företaget med cirka 100 år på nacken som de senaste 15 åren köpt upp Pixar och Marvel kommer snart finnas några klick bort. Det inkluderar alltså alla barns främsta besatthet "Frost". Och en avsevärd grupp vuxnas favoriter som "Iron Man", "Thor" och "Avengers". Hörde du skriken? Det var alla småbarnsföräldrar som kommer vara fast i ett gullegullhelvete som aldrig tar slut. Förutom de föräldrar som går igång på Marvel såklart, de kommer springa hem så fort de får en chans. Och starta nya bråk med barnen.

Just nu handlar mycket av snacket om huruvida tjänsten kommer krossa andra streamingtjänster. Vem vet vad människor kommer att radera från sina liv för att hinna med allt innehåll. Vare sig Disney går in i marknaden för att överleva eller för att slå ut konkurrenter är en sak säker: det finns ingen målgrupp som med sådant tålamod och ihärdighet kan fokusera på en sak om och om och om och om igen som barn kan. En gång i tiden spelade generationer Disney-filmer på DVD:er som kunde gå sönder/få repor. Vårdnadshavare kommer behöva kreativitet om de vill sluta höra jinglar, musik och käcka tillrop under dygnets vakna timmar.

En klar fördel finns med tillgängliggörandet av material från ett företag som existerat så länge. Barn är inte endast bra på att gräva djupt i det de älskar. De är också fantastiskt öppna och inte sådana som kommer vägra se något bara för att det är för omodernt. Små barn i alla fall. Därför kan Disney fungera som generationsbro. Samma filmer som mormor/morfar/farfar/farmor såg kommer mamma/pappa ha sett och alla barnen. Enklare och snabbare än någonsin kan tidens trådar sys ihop där decennier knyts samman av sentimental anda. Det är den ljusa sidan av myntet. Den mörka sidan handlar om ett företag som säljer ett speciellt varumärke. Ett företag som med tvång och decennier av påtryckningar lyckats luckra upp enfalden i sina produktioner. Länge fanns enbart vita personer i Disney-produktioners värld. Trots att företaget kommer från ett av världens mest multikulturella länder.

För att inte tala om den bild Disney spridit om kvinnor och flickors drömmar extremt länge. Bilden av prinsen att vänta på i en evighet, av att viktigast för en kvinna är att vara fru, av att alla ansträngningar faller i jämförelse med fångsten av en man. Kvinnor som svaga, försiktiga typer som behöver en man för att växa till sig. Det har varit så illa att 80-90-talet då sådana filmer som "Lilla sjöjungfrun" och "Skönheten och odjuret" kom ansågs vara förbättringsåren. Flickan som ger upp sitt liv för mannen och unga kvinnan som faller för sin fångvaktare. Bilden av romans som en social dans där mannen alltid för och kvinnan alltid anpassar sig. Såklart är dessa idéer ingenting som varit unika för Disney, men företaget har varit sällsynt bra på att förstärka dem och kommersialisera dem för den breda massan. Den världen blir nu mer tillgänglig än någonsin för alla hem.