En ikon och symbol har gått ur tiden. Doris Day gick bort i maj vid 97 års ålder. Mest känd för sin oskuld var hon mycket komplex privat.
Under andra veckan i maj gick Doris Day bort. En av världens största filmstjärnor från 50- och 60-talet som verkade leva för evigt. Men vid 97 års ålder gick hon bort. Majoriteten i Sverige har förmodligen inte speciellt mycket koll på henne och de ungdomar som känner till henne lär vara få. Day ledde ett liv som var dränkt i symbolik över de årtionden som passerat sedan hennes födsel 1922.
Mest känd är hon för låten ”Whatever Will Be, Will Be (Que Será, Será)” som hon sjöng i en Alfred Hitchcock-film, ”Mannen som visste för mycket”. Sånger var annars inte något som tillhörde vanligheterna i thriller-regissörens repertoar men filmmakarna använde Day och hennes förmågor utanför skådespeleriet. Inte heller var just den filmen särskilt munter utan handlar om en diplomat vars barn blir kidnappad på en kombinerad tjänste- och nöjesresa.
För den som kan sin Doris Day finns dock en komplex kvinna och symbolfigur som framförallt syntes i romantiska komedier när hennes karriär var som mest framgångsrik. Termen ”girl next door” skapades med Doris Day, som kanske inte var en skönhet i Elizabeth Taylors kaliber, men som en ”ren” och hälsosam kvinna att leva ett liv med. Hon var oskulden personifierad i många filmer och är ihågkommen så. Riktigt så enkelt var dock inte ens hennes närvaro och karaktärer. I hennes mest kända insats i ”Pillow Talk” (”Jag hatar dej, älskling”) med Rock Hudson som hennes kärleksobjekt var Days Jan Morrow en självständig yrkeskvinna. Filmen kom ut 1959 och illustrerade utmärkt var det amerikanska samhället befann sig mellan 50- och 70-talet.
Doris Day kom aldrig riktigt loss från facket som präglades av ”renhet” som koncept. I alla fall i människors minnen. Hon spelade fler och fler dramatiska roller, de vanligaste inom thriller-genren. En annan typ av roll hon hamnade i ibland var den rediga kvinnan. Trots hur minnen talar om Day så spelade hon sällan en lättstyrd kvinna. Både ”Västerns vilda dotter” och ”Den brända ranchen” såg henne i feministiska roller överlag men om det var humorn som på något sätt fått generationer att glömma bort komplexiteten låter jag vara osagd.
Medan filmerna frekvent porträtterade henne som en perfekt kvinna i ett perfekt äktenskap lämnade hennes privatliv inga sådana avtryck. Hennes första äktenskap med Al Jorden var präglad av misshandel. Andra maken George Weidler kan anses marginellt bättre för att han endast bedrog henne kontinuerligt. Producenten Marty Melcher var hennes näst sista make och ett äktenskap som verkade någorlunda lyckligt. Hans bortgång 1968 avslöjade fiffel med Days pengar. Ingen vet om han gjorde det avsiktligt eller om någon i sin tur lurade honom. Avslutningsvis var hon gift med Barry Comden, det äktenskap som verkade ha varit minst problematisk men tog slut 1982. Därefter fram till 2019 har Day levt själv och ägnat sig åt djurrättsfrågor.
Vare sig hon ville eller inte var Doris Day en symbol över samhällets utveckling. Inte bara på den vita duken utan genom det liv hon ledde.
Spännade framåt: ”Once Upon A Time...In Hollywood” verkar vara en Quentin Tarantino-film utan våld, vilket känns udda.
Musikfilmernas tid: Sing-A-Longerna duggar tätt på bio och nu kommer ”Rocketman” om Elton Johns liv och karriär. Något bättre filmiskt än ”Bohemia Rhapsody” men också mer trevlig än viktig.
Filmkrönika