Gitarristen Ulf Wakenius och pianisten Jan Lundgren körde igĂ„ng direkt i full swing med âFalling in love with loveâ. Ă terigen i en absolut fullsatt salong.
Det Àr skillnaden mellan superproffs och glada amatörer. LÀgstanivÄn ligger nÀra toppnivÄn för mÄnga andra. Lekfullt och fantasifullt tÀvlade de med glimten i ögat. Visade varandra pÄ alternativa harmoniska och rytmiska lösningar.
Efter att ha satt ribban, började de med kvĂ€llens uppgift, dvs. att hylla tvĂ„ av jazzens giganter; Duke Ellington och Oscar Peterson. Wakenius, som spelade med Peterson i tio Ă„r, inledde med Oscars egen âTranquilleâ, som lĂ€t mer John Lewis och Modern Jazz Quartet Ă€n Oscar Peterson. BĂ„de Jan och Ulf Ă€r virtuoser pĂ„ sina instrument och nĂ€r Ulf alldeles ensam fortsatte att hylla sĂ„vĂ€l Oscar som sin företrĂ€dare pĂ„ gitarrstolen, Joe Pass, sĂ„ var det knĂ€pptyst i lokalen. âCheek to Cheekâ och âAinÂŽt misbehavinÂŽâ har aldrig lĂ„tit bĂ€ttre.
Jag tror inte att nĂ„gon i publiken var ledsen för att grabbarna pĂ„ scenen nĂ€stan glömde bort att hylla Duke Ellington, men hur man hanterade âTake the A-trainâ uppvĂ€gde det mesta. Lekstuga för jazzproffs med frĂ„gor och svar mellan de fyra. En del musikanter spelar i sin egen vĂ€rld och hoppas publiken hittar godbitarna. Andra gör som dessa fyra giganter; bjuder in publiken att följa med pĂ„ en musikalisk resa, som ingen vet var den ska sluta! Allra minst de sjĂ€lva. Petersons âBlues for Kellyâ, som han tillĂ€gnat sin sjunde hustru, var ett typexempel. Full swing, dĂ€r Hans Backenroths bas pumpar och kompletterar och Kristian Leth vid trummorna inte missar en markering nĂ€r han driver de övriga genom chorus efter chorus.
Efter konserten var jag genomsvettig, och jag lovar, det berodde inte enbart pÄ att syret i lokalen höll pÄ att ta slut. Som en i publiken var jag lika delaktig mentalt som de fyra pÄ scenen!
Text & Foto: