Utställningen på Kronan, från den 22 september till den 7 oktober, heter ”Skepnader”, måleri och blandteknik.
Ulla-Pia Könönen kommer ursprungligen från Finland, men bor sedan 1967 i Göteborg. Hon är bildkonstnär, med en bakgrund som socialpedagog och bildterapeut.
– Det har påverkat mitt sätt att arbeta som konstnär. Jag jobbar mycket utifrån drömmar, utifrån mitt inre. Symboliskt. Det tror jag man kan se, säger Ulla-Pia Könönen.
Och visst kan man det. Man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom de linjetunna teckningarna och de flytande akvarellerna.
Ulla-Pia Könönen använder sig av sina erfarenheter, det hon reflekterar över, som samhället, omgivningen och vänner.
Vi stannar framför en triptyk med titeln ”Livet”. Ulla-Pia Könönen talar om livet och döden, och visar på ett embryo i den första bilden. I bakgrunden hennes egna dagboksblad, där bläcket, vattendränkt, flutit ut så texten blivit oläsbar.
– Det är en symbolisk berättelse om livet.
En akvarell, med ett stiliserat huvud uppe i luften, har titeln ”Mamma”.
– Min mamma är död. Bilden här är minnet av henne, och det där är jag, säger Ulla-Pia Könönen och visar först på det stora huvudet och sedan på en liten figur till höger i bild.
Längst ner i bilden kan man ana en krage, som hör till mammabilden.
– Och marken jag går på är min mamma. Men hon är inte kvar där på marken, utan hon är uppe där, som ett minne.
En tredje målning heter ”Rymdvarelser”. En sorts fantasi, som tankarna kan flyga under samtal med vänner.
– När man pratar med någon, diskuterar saker och associerar med varandra och luftar olika ämnen så är det nästan som att man flyger, är rymdvarelser, för då finns det ingenting riktigt bestämt, hur man säger och exakt vad det heter. Man bara testar.
Ulla-Pia Könönen jobbar med rispappersakvarell, och akvarell i kombination med teckning i tusch och urklippta figurer som limmats på.
– Jag har alltid jobbat lager på lager, med olika material.
– Oljorna jag jobbar med är också lager på lager. Jag vill ofta att det ska vara genomskinligt, transparent.
Könönen skriver om sig själv att uppväxten i Viitasaari, det finländska sjölandskapet, gav utrymme för leklust och frihet, något hon också kan uppleva i sitt skapande i ateljén. Förutom tekniken där tunna skikt lyser genom varandra, tecknar hon gärna, vilket tillåter "mer spontana uttryck för känslor".