En ny stjärna har fötts på Östgötateatern

Ett härligt och klassiskt scenbyte ur Amélie med Karin Oscarsson, Martin Redhe Nord, Klara Enervik, Peter Jonsson, Kajsa ReinGardt, Stefan Clarin, Hani Arrabi, Johan Rudbeck

Ett härligt och klassiskt scenbyte ur Amélie med Karin Oscarsson, Martin Redhe Nord, Klara Enervik, Peter Jonsson, Kajsa ReinGardt, Stefan Clarin, Hani Arrabi, Johan Rudbeck

Foto: Markus Gårder

Krönika2021-09-26 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Premiär Amélie

Stora teatern Norrköping

Manus: Craig Lucas 

Musik: Daniel Messé 

Sångtexter: Nathan Tysen och Daniel Messé

Regi: Markus Virta

Kapellmästare: Nils-Petter Ankarblom

Scenograf & kostymör: Stine Martinsen

I de ledande rollerna som Amélie och Nino: Klara Enervik och Hani Arrabi.

Musikalen Amélie är vad den heter. Den är Amélie. Klara Enervik som gör Amélie är på scenen "95 procent av tiden", säger Hani Arrabi (Nino) i Östgötateaterns programblad. Föreställningen står och faller med henne. Klara Enervik kommer närmast direkt från Teaterhögskolan i Malmö. Huvudrollen som Amélie är hennes debutroll efter utbildningen. Och det är inget snack om saken: Hon slår igenom med dunder och brak. En ny stjärna har fötts på Östgötateatern. Hennes mimik är fenomenal. Ansiktet är så levande och talande och närvarande att jag knappt tror det är sant. Kroppsspråket är av högsta klass. Mina tankar går till ett etablerat proffs som Eva Rydberg som är en komisk gigant på scenen. Klara Enervik sjunger dessutom riktigt bra. Hennes röstläge är mezzosopran och rösten bär verkligen ut i hela premiärsalongen på ett sätt som krävs i lyckade och framgångsrika musikaler. Det är ett gott betyg för Östgötateatern att ha lyckats få fatt i henne bland alla de cirka 800 skådespelare som anmälde sitt intresse för att konkurrera om bland annat rollen som Amélie. 

Musikalen om Amélie är emellertid alls inte en one woman show. Den stora ensemblen bjuder på en mängd birollsprestationer av högsta klass. Peter Jansson gestaltar till exempel flera olika personer i musikalen. Mest scentid har han som diktaren Hipolito; en komisk fullträff med perfekt tajming. I den första aktens avslutningsscen dominerar han dessutom föreställningen som Elton John. Det faller även på Peter Jansson att med den äran axla rollen som en globetrottande trädgårdstomte. Pia Ternström är grym i rollen som Amélies känslomässigt störda mamma. Mamman råkar bli landningsbana för en misslyckad kanadensisk självmordshoppare. Men innan hon av Amélies känslostörda far slutförvaras som aska inuti en trädgårdstomte så hinner hon utveckla för livet och för dramaturgin bärande tankar om att livet liksom är halvvägs och att livet aldrig kan bli något annat än halvvägs och att det inte är någon idé att vilja eller försöka gå hela vägen. De inledande scenerna om Amélies uppväxt skänker ett verklighetsnära allvar åt föreställningen. Man kan inte välja sina föräldrar och har man otur i det genetiska lotteriet så kan man tvingas bära på sociala och känslomässiga handikapp under stora delar av sitt liv. Vilket Amélie otvetydigt gör. Genom fantasi och drömmar och genom handlingskraft i avgörande situationer så lyckas hon emellertid att landa på fötterna. Men det är inte lätt för henne. Ska hon våga/hinna träffa en partner som är beredd att ta halvvägs steg åt hennes håll utan att skrämma henne från att ta halvvägs steg åt partnerns håll? Mitt i all absurditet och komik så lyckas föreställningens skådespelare att få till scener som skimrar av ömhet och närhet. Det är mycket bra gjort. Och det visar på betydelsen av tragikens närhet till komiken. De riktigt sköna och djupa skratten kommer först när man passerat gråten och förtvivlan. 

Ensemblen vid sidan av Amélie har som sin främsta uppgift att kollektivt driva handlingen framåt. Vilket man gör med ackuratess och finess. En tydlig stjärna som Amélie behöver ett tydligt och uppmuntrande kollektiv för att lyckas. Samspelet mellan Amélie och ensemblen håller hög kvalitet. Vilket gör föreställningen helgjuten. En premiär är förstås alltid en premiär. När man hunnit spela musikalen några fler gånger inför publik så tror jag att ensemblen vågar dra ner något på tempot för att vänta in publikens reaktioner under något fler sekunder än vad som var fallet på lördagskvällens premiär. Det gick undan så ini helsike och vid flera tillfällen väntade inte ensemblen in publikens applåder innan de ångade på med nästa moment. Vilket leder till att delar av publiken riskerar att tappa sammanhang och nerv. Men som sagt; det kommer snart att ge sig. Lagom till restriktionslös fullpubliksalong den 29 september kommer ensemblen säkert att vara mer på tå när det gäller interaktion med publikens glädje- och bifallsyttringar. Scenografen Stine Martinsen har en stor del i den succé som Amélie kommer att bli för Östgötateatern. Vilket inte minst placeringen av de eminenta musikerna och de återkommande dörrscenerierna visar upp på ett utmärkt sätt.