Det sägs att romanen ”Onkel Toms stuga” bidrog till slaveriets avskaffande i Nordamerika. Jag vill gärna tro att pennan, eller ordbehandlingsprogrammet på datorn, är bättre verktyg än vapen.
När jag var liten var jag väldigt intresserad av de där krumelurerna som kallades bokstäver. Jag förstod tidigt att de kunde bilda ord och budskap. Innan jag började skolan tjatade jag på mina föräldrar ”Vad står det där?” och ”Vad står det där?” De svarade och svarade. Jag grunnade och klurade. Till slut började jag se ett mönster.
Det första jag minns att jag läste själv var en liten skylt som satt på en låst dörr högst upp i det höghus vi bodde i. Jag ljudade länge länge. ”Måste fly till is” var ett obegripligt budskap. Vem skulle fly till is? Och varför? Vuxenvärlden var svår att förstå sig på men det satte igång fantasin och jag tror att jag fick ihop min första deckarhistoria där i trapphuset. Innan jag började skolan kunde jag läsa något helt annat på samma skylt. ”Maskinrum till hiss”, vilket för övrigt också skulle vara en bra deckartitel. Jag minns en annan gång. Vi åkte förbi Fiskeby i Skärblacka. Jag satt som vanligt och läste på alla skyltar jag hann. Att det stod Fiseby på fabriken tyckte jag var helt onödigt. Alla kände ju ändå lukten.
Det var förstås mamma och pappa som uppfostrade mig mina första levnadsår, men sedan jag började läsa är jag nog en produkt av litteraturen. Jag läste ”Britta sadlar sin Silver” och började spara till en häst. Jag läste ”Barnen från Frostmofjället” och skaffade get. Jag läste Pettsonböckerna och skaffade höns och gubbe. Jag läste Anne Frank och for till hennes hus i Amsterdam. Och alla överlevares berättelser från koncentrationsläger. Jag har förstås besökt platserna.
Jag läste Wilbur Smith, André Brink, Nadine Gordimer, Soyinka och Waris Dirie. Sedan var jag bara tvungen att åka till Afrika. Igen och igen. Jag läste Isabel Allende, Toni Morrison och Vargas. Sydamerika låg inte heller så långt bort som jag trott. Jag läste ”Beach” av Alex Garland och ”Att förlora Gemma” av Katy Gardner. Självklart blev det några resor till Asien. ”Villervalle” och några år senare ”Förgiftat paradis” av Bengt Danielsson grundade för ö-luffen i Söderhavet.
Jag må vara lättpåverkad men å andra sidan har jag läst många deckare och varken valt mördarens eller kriminalkommissariens bana. Jag har läst Mein Kampf, men jag blev inte nazist. Inte ett dugg.
Jag älskar skriftspråket lite mer än det verbala. Det går att kommunicera över tid och rum, lära känna människor som levde för länge sedan, och skriva till ofödda.
Till slut fick jag själv några böcker utgivna. Men det var nog försent. Vem läser böcker idag, liksom? Det är faktiskt lite synd. Jag tror att litteraturläsande kan utveckla tänkande, kreativitet och empati, och det är nog fortfarande sådant som kommer att behövas i framtiden. Om jag får barnbarn och de ska döpas eller namngivas ska de få den finaste presenten - en penna.