Många som senaste åren belyst problemen med religiöst- och kulturellt förtryck har jagats bort med rasistiska beskyllningar inom media och i politiken.
Numera kan ingen säga att det är ett påhittat problem av främlingsfientliga. Statistiken talar.
De som flytt från länder där kvinnor saknar samma rättigheter och förutsättningar som männen, vittnar om Sveriges misslyckande att skydda mot liknande vidrigheter. Hur är det möjligt att Sverige, som fortfarande klassas som ett modernt samhälle, hamnat i ett läge där samtalet om förtryck och övergrepp uppfattas som förtryck på grund av religiösa- eller kulturella värderingar?
Diskussionen i sig får inte tystas. De som motarbetar lika villkor mellan könen ska aldrig få särbehandlingar här. Sveriges röstberättigade måste fråga sig vad vi vill överlämna för samhälle till våra efterlevande. Hundratusentals flickor och kvinnor vittnar om hedersförtrycket samtidigt som politiker fortsätter bevilja skattemedel till föreningar och institutioner som föredrar medeltida traditioner. Antidemokratiska traditioner ska aldrig uppmuntras i ett land som varit parlamentariskt demokratiskt sedan 1919.
Hur många har fått sätta livet till för att Sverige daltar med religiösa och kulturella grupper som anser att deras tro och åsikter står över landets lagar? Anser beslutsfattarna att det kvinnliga könet ska behandlas olika utifrån etnisk och religiös tillhörighet? Att vissa kvinnor och flickor inte ska få välja hur de går klädda, vilka de ska få träffa och med vem de ska gifta sig? Att vissa flickor och kvinnor ovillkorligt ska lyda föräldrar och släktingar. Ja, hela kollektivet med hänvisning till religiösa eller kulturella seder?
Hur kan politiker tillåtas förminska problemen genom att säga att våld mot kvinnor alltid varit ett problem i Sverige? Det stämmer att fega män i alla tider slagit, förtryckt och dödat kvinnor. Men för att kunna förebygga växande problem måste vi våga adressera dem. Många lider för att Sverige ser mellan fingrarna på orättvisor av rädsla att stämplas som rasister. Politiker som blundar när män från andra kulturer och religioner har en ojämlik syn på kvinnor är direkt olämpliga. De utsätter flickor och kvinnor för enorma risker och lidande och är förtryckets medlöpare.
Överlevare som ofrivilligt hoppat från balkonger vittnar om hur pappor, söner och även kvinnliga släktingar straffar dem för att de önskar samma rättigheter som männen, såsom att röra sig fritt utan förkläde. Varför lyssnar vi inte på de som flytt från förtryck och överlevt? Problemet är att många politiker och journalister är mer rädda för hur vissa högljudda migrant-och religiösa grupper ska uppleva debatten som rasistisk än att bekämpa förtrycket.
Inflyttade från länder där hedersvåldet hör till vardagen ska inte tillåtas leva i parallella samhällen med egna lagar och regler. Ayaan Hirsi Ali, den somaliskfödda författaren, konstaterar i SvD: ”Ni var inte redo ta emot män från länder som präglas av våld.” Det är sanningen. Sverige måste ställa samma krav på alla individer oavsett ursprung eller bakgrund. De som genom brottslighet hotar demokratin måste straffas hårt och utvisas.
Den som vill leva med odemokratiska värderingar kan inte samtidigt få fördelar av det svenska välfärdssamhället. Förtryckets medlöpare som skriker rasister och ägnar sig åt personangrepp måste hjälpas ut ur den naiva bubblan.
Jenny Ekenlie