Språkkrönika
Ja, vad hände med -de-ändelsen egentligen? På sista tiden har jag tyckt mig märka att det blivit vanligare att den utelämnas. Detta trots det faktum att svenskans dåtidsändelse faktiskt är nästintill identisk med engelskans -ed (looked, talked). Engelskan brukar ju annars ställa till det för oss och göra att vi särskriver ord som inte ska särskrivas (sjuk skrivning), skriver månader och veckodagar med stor bokstav eller stavar Mexiko med c. Men trots att svenskan här alltså följer samma princip som engelskan, tycks vi glömma bort de där två små bokstäverna på slutet som betecknar förfluten tid.
Samma förvirring gäller visserligen för de och dem. Många har ju oerhört svårt att skilja på när det ska vara de (subjekt) och dem (objekt), men när det kommer till engelskans they och them, som följer samma princip, verkar många svensktalande betydligt säkrare. Jag lämnar teorierna kring detta därhän...
Preteritum, det som förr kallades imperfekt, visar att något skedde i dåtid. På svenska används ofta formen -de på slutet av verbet (leta-de, hitta-de). I talspråk tenderar vi dock att ibland utelämna -de och säger helt enkelt: "Jag leta hela dagen igår". Men att detta skulle ha blivit vanligare stämmer inte, enligt språkprofessorn Olle Josephson. Som bevis för det lägger han fram en jämförelse där man bandat ett hundratal svensktalande år 1967 och 1996. Dessa var ur alla åldrar och samhällsklasser. Jämförelsen ger oss ett tydligt svar: år 1967 sa talarna i 84 fall av 100 hitta', fråga’ och flytta’ och år 1996 i 85 fall av 100. Ingen större förändring med andra ord.
Kanske upplever du ändå, precis som jag, att -de-ändelsen faktiskt används mindre. Det behöver inte bero på att du blivit en bitter "det var bättre med språket förr"-muttrare. Det kan helt enkelt bero på att det upplevs på det sättet eftersom vi skriver mer som vi pratar. Kanske särskilt i den informella skriften, såsom sms och andra korta meddelanden. Den utvecklingen är tydlig. Men även utvecklingen åt andra hållet: nämligen att vi pratar mer som vi skriver, enligt Olle Josephson. Det kan ses i ord som "snackade" och "räknade", där det alltså förr ska ha varit vanligare att utelämna uttalet av -de i talspråk.
Svaret på frågan om var -de tog vägen är alltså: till talspråket!
Har du någon språkfråga, kommentar eller ett ämne du skulle vilja ta upp? Hör av dig till: sarah.olsson@ostmedia.se