Plötsligt har den stora paniken infunnit sig! Födelsedagen rycker närmare, den där som inte skulle bli nåt speciellt alls, ålder är ju bara en siffra och allt det där. Att den denna gång råkar vara jämnt delbar med två spelar ingen som helst roll. Så har jag gått runt och tänkt, lurat mig själv antagligen, för det är ju inte så att folk låter en glömma bort att man snart fyller år, snarare har det väl tjatats sen nyår ungefär. Hur ska det firas? Med en fantastisk resa eller med en hejdundrande fest, eller kanske så där lite mystiskt hemligt, bortrest på annan ort? Faktum är att med två veckor kvar har jag inte den blekaste aning! Jag har inte tänkt så mycket på det, det ordnar sig, inte behöver väl jag nåt extra. Men sen började jag tänka och plötsligt blev det jättestort och jättesvårt. Ja, hur ska man göra? Borde man inte sparat och planerat för sitt livs resa, det verkar ju alla andra göra när de fyller så där mitt i livetjämnt. Det är Bali, Aruba och Maldiverna liksom. Känns fattigt då att bara göra som vanligt, lite fika med de närmast sörjande.
Jag har funderat kring det här med ålder i tidigare krönikor, för det är ju så konstigt! Hur svårt det är att fatta att åren går och man blir äldre, ofattbart gammal faktiskt om man betänker hur jag såg på folk i min ålder när jag var i tonåren. Så där gammal skulle aldrig jag bli! Kan det verkligen vara nåt som är kul då, allt är väl typ bara för sent. Och så upptäcker man att det känns ganska likadant inuti, som det alltid gjort. Visst, jag har ändrat lite åsikter och värdesätter hälsan mer och sånt där, men i det stora hela är det ju samma. Och det känns inte alls som att allt är för sent, snarare är det väl nu det verkligen är dags att ta tag i saker, göra de där stora förändringarna man kanske gått och tänkt på, våga satsa. Inte längre några små barn att ta hänsyn till, inget som egentligen hindrar från att våga ta steget och göra det där man alltid drömt om. Eller ja, det kan ju räcka med att ta tillvara på all den fritid man plötsligt har efter jobbet, inget hämtande på dagis och skola, inget läxtjat, inget evigt plockande av leksaker.
Så tillbaka till paniken. Det får bli ett öppet hus kanske. För en resa är ju lite sent att börja planera för och spara till nu. Och efter en överraskningsresa till Paris för ett antal år sen tror jag inte att min man törs göra om det – att försöka överraska mig alltså. Jag trodde länge att jag var en person som gillar överraskningar, ända tills den där Parisresan och jag upptäckte att jag inte alls är särskilt förtjust i det. Jag hade blivit informerad om att vi skulle till Stockholm, där vi nyligen varit, och var inte särskilt road. Inget var planerat för vistelsen, vi skulle bo inhysta i lägenhet, inte ens hotell, så jag plockade med mig min fotbadsbalja och tänkte att det kunde ju bli ett bra tillfälle att ta hand om fötterna då, om vi ändå inte skulle göra något speciellt. När jag fick klart för mig var vi egentligen skulle, blev jag totalt ställd och kunde bara tänka på att jag hade fel kläder med mig. Paris? Herregud! Fotbadsbaljan lämnade jag dock i bilen.