Det är torsdag kväll och jag har inte den blekaste aning om vad denna krönika ska innehålla.
Har dock en massa osorterade tankar i huvudet efter den gångna veckan, som bland annat ägnats åt diskussioner kring betyg och bedömningsarbete. Det är en grannlaga uppgift att försöka bedöma elever likvärdigt, rättvist och rättssäkert, ibland känns det nästan övermäktigt, snudd på omöjligt. Och hur vet man om man har lyckats? När eleverna inte klagar? Eller när de själva faktiskt förstår varför de fått de betyg de fått, för att man lyckats tydliggöra vad som krävs av dem.
Många vill vara med och tycka i skolfrågor, både de som vet vad de talar om och andra som inte har en susning. Jag vill ju gärna tro att jag vet vad jag sysslar med eftersom jag är utbildad för det, men somliga tycks vara av en annan uppfattning. Vem som helst kan ha en åsikt, alla har ju gått i skolan liksom och det räcker väl som underlag? Jag har antagligen gått fyra och ett halvt år på universitetet helt i onödan.
En annan sak jag tänkt på är att det finns otroligt många ambitiösa människor och det är ju tur. För jag är det inte just nu, vill
just ingenting, och jag vill helst inte vara i deras närhet över huvud taget. Lyssna på deras fantastiska idéer om allting och alla underbara lösningar på svårigheter. Det finns en grupp på Facebook, så klart, för just min yrkeskategori, och där delar folk friskt med sig av alla sina geniala lektionsupplägg. Från början tyckte jag att det var toppen, men jag måste gå ur den gruppen snarast, tror aldrig jag känt mig så stressad som sen jag gick med där. Till och med på självaste julaftonsmorgonen dök det i nyhetsflödet upp tankar och funderingar kring undervisning och flera olika lektionstips. Då, när man bara vill koppla av och släppa alla tankar på jobb och endast kan ta till sig käcka julhälsningar. Jag känner mig allvarligt oroad över att folk faktiskt jobbar ihjäl sig! Herregud! Slappna av! Det är vad jag skulle vilja säga, samtidigt är det ju fantastiskt att det finns folk som orkar engagera sig, när andra inte riktigt är på banan. Bara de låter mig vara ifred för tillfället.
Kan nu konstatera att det blev EN SÅN DÄR text, en som dryper av gnäll och bitterhet, men så är det ibland, måste få vara. Livet är fantastiskt, det tycker jag också, bara inte varje dag. Mitt jobb är fantastiskt, bara inte varje dag.
Hörde just på radion att flera delstater i USA vill tillåta studenter, främst tjejer, att bära vapen i skolan, för att minska riskerna för sexuella trakasserier och våldtäkt. En ansvarig politiker säger att “de sexuella övergrepp som sker skulle minska när dessa sexuella rovdjur får en kula i huvudet.” Alltså allvarligt?? Våld bekämpas bäst med våld? Försöker få ihop det med ett annat lagförslag, från USA naturligtvis, som går ut på att kvinnor som går i tajta träningsbyxor eller yogabyxor offentligt, kan få fem års fängelse om de ertappas tre gånger av myndigheterna.
Ser en framtidsvision där kvinnor ska gå klädda i säck och aska men med en fyrtiofemma nedstoppad i stövelskaftet. Eller?