”God jul, God jul, finns det några snälla barn här?” Man har hört denna replik några gånger nu, när man passerat 50. Många olika sorters tomtar har man skådat, med olika ambitionsgrader på skådespeleriet, från den halvtaffliga förklädnaden med konstigt skägg och ut och in-vänd jacka till noggrann kostymering och professionellt teatersmink.
Det man särskilt minns är den där vidriga tomtemasken med helt ansikte i sladdrig plast och begåvad med ett uttryck som hämtat ur valfri skräckfilm från 1980-talet. Just den borde enligt alla rimliga bedömningar förbjudas. Nå, åren har gått och efter barndomens tomtar blev det ganska lugnt några år. Inga barn fanns att glädja och själv hade man sedan länge tappat tomte-entusiasmen.
Så fick man egna barn och plötsligt fick tomtandet en renässans. Jag minns att jag en jul smet iväg längs vägen iklädd skägg, pälsjacka samt träningsbyxor och gummistövlar beväpnad med lykta och så säcken. Så vaggade jag tillbaka och när jag konstaterat att barnens näsor var klistrade vid fönstren ställde jag säcken vid grinden, skrek "hoo hoo" och fortsatte iväg bort bakom ladan. Perfekt, att slippa syning av bluffen.
Under denna period gjorde jag ett misstag. Jag och en granne kom överens om att utbyta tomtetjänster, han skulle komma till oss först, jag till dem någon timma senare. På eftermiddagen ringde det på dörren, jag öppnade – och fick en chock. Min granne tillhörde uppenbarligen kategorin perfektionist. Oklanderliga tomtekläder som framtagna ur ett rikt teaterförråd, samma sak med skägget som såg ut som det odlats under decennier. En djup stämma mässade ”Ho, ho, finns det några snälla barn här?”...
Sedan var det min tur. Ångesten. Kraven. Jag slängde på mig gummistövlar samt övriga mediokra attiraljer, började omedelbart svettas ymnigt och drog iväg. Det blev ingen hit, grannens barn hade en kravbild jag helt enkelt inte kunde nå upp till. Jag kunde definitivt inte köra ”ställa säcken vid grinden-taktiken” utan fick bita i det sura juläpplet, hålla god min i elakt spel. Jag falerade naturligtvis men sällan har glöggen smakat bättre efteråt. Det blev förresten ingen fortsättning på utbytet.
Jultomtens tid är nu förbi för min del, kanske kommer den tillbaks om barnbarn blir aktuellt, vem vet? Men jag tänker köra lågbudgetvarianten, illusioner ska aldrig vara för vattentäta, precis som fängelser inte får vara helt rymningssäkra. Någonstans – mellan det billiga, toviga skägget och den ut och in-vända jackan – bör verkligheten skymta.