Och när blev jag en människa som går på sådana evenemang? Festivalen anordnas för andra året och det är proffsigt och välorganiserat. Känner igen några namn i programmet sedan tidigare, andra är nya.
Lördagskvällen avslutas med öppen scen för alla som vill läsa egna eller andras dikter och många tar chansen. Tänk vad modiga människor det finns. Poesi kan vara, är ofta, självutlämnande, på ett sätt som jag inte upplever att musik är. Då finns just musiken med, medan poeten står ensam på scenen med bara sina ord.
Vi glider runt mellan de olika evenemangen, hejar på människor som gör detsamma. Det skapas en gemensamhet och det känns fint. En del är lättare att ta till sig. Somligt skrattar jag högt åt, blir berörd av, medan annat lämnar mig mer frågande, men det ger upphov till samtal efteråt. Min egen poetiska bana är kort. Mycket kort faktiskt. Jag har aldrig försökt, inte ens i tonåren då brustet hjärta och existentiell ångest annars kan vara en inkörsport.
Att läsa poesi har heller aldrig lockat mig, trots att jag tagit många poäng i litteraturvetenskap på universitetet. Det har varit de vanliga ursäkterna – jag förstår inte, det säger mig ingenting, det är pretentiöst, märkvärdigt. Det kan det vara men jag har också upptäckt att det kan vara mer än så. Under en skrivarkurs fick vi både läsa och skriva poesi och det fick det att lossna. Det tog dock ett bra tag innan jag klarade av att skriva och sen läsa det jag själv skrivit, utan att blunda med ena ögat för att inte dö pinsamhetsdöden, men man får helt enkelt lära sig att slappna av lite. Poesi kan dessutom varit väldigt humoristisk och många är otroligt skickliga med språk och ordvändningar.
På en liten ort kan ett sådant här evenemang samla människor på ett sätt som kanske inte händer i en större stad, som Athena Farrokhzad också påpekade – hade det varit i Stockholm hade det inte alls kommit så många – och både yngre och äldre deltar. Även vissa restauranger erbjuder poesitema, engagemanget är stort och stämningen är hög under den avslutande öppna scenen. Det är fullpackat i lokalen och att vissa av de deltagande poeterna också dyker upp där och fortsätter diktuppläsandet höjer stämningen ytterligare.
Så, jag har tydligen blivit en människa som går på poesifestival och dessutom gillar det. Det hade jag aldrig trott för några år sen. Vem vet, nästa år kanske jag till och med läser en egen dikt.